Nr: 100 | 62-1230M | THE ABSOLUTE | mp3 | PDF

DET ABSOLUTA
Av William Marrion Branham
30 december 1962, Branham Tabernacle, Jeffersonville, Indiana USA

1-1 Jag är så glad över att vara här denna morgon och höra denna uppmuntran, precis när jag kom till plattformen. Jag är ledsen för att jag kom sent, men det var de sjuka utanför i bilar och ambulanser och jag måste få tag i dessa som inte kunde komma in (förstår ni), innan jag kunde komma in.

1-2 Nu undrar jag om den systern som hade en liten pojke, om hon inte kan komma tillbaka i eftermiddag. Jag vill predika i kväll också, om Herren vill. Om hon inte kan komma tillbaka för barnvälsignelse då, (jag har stått så länge den här gången), ja, säg till henne att komma fram med babyn nu. Men om hon kan komma tillbaka i kväll, skulle det vara lite bättre för oss. Hur hon än kan göra, vad det än blir, ja, om hon inte kan komma tillbaka, ska vi ta den lille till barnvälsignelse nu. Om hon vill komma nu, medan jag talar, så passar det nu.

1-3  I kväll är det något mycket speciellt. Jag vill i kväll tala över ämnet, ett profetiskt budskap om: “Min Herre, Är Detta Tiden?” Så, om Herren vill, vill jag tala om det ämnet ikväll: “Är Detta Tiden, Min Herre?” eller: “Min Herre, Är Detta Tiden?” rättare sagt. Och så vill jag ta detta tillfälle i församlingens närvaro … Det har hänt mycket de sista få dagarna som pekar på något stort, som jag inte förstår. Men vi är alltid … Guds vägar är bortom det som kan utgrundas av människan, så vi måste bara vandra i tro. Om någon kunde förklara Gud, skulle det inte längre vara nödvändigt att ha tro, för då visste du. Men vi vandrar bara i tro.

Den här förmiddagen tänkte jag att jag skulle försöka att bara ha ett vanligt evangeliskt möte, men jag ändrade på ett sätt mening efter att jag kom hit ner och såg så många som stod, och som har väntat så länge. Och så, ikväll, när det kanske är färre här, då kan jag gå vidare med detta som jag vill säga.

1-5 En sak som jag skulle vilja tillkännage, medan så många av er är tillsammans, det är något som jag har avstått från att tillkännage de sista veckorna. Det är att era böner har blivit besvarade angående det skatteärende som jag hade med staten. Det är avgjort. Alltsammans är över nu. Som många av er förstår, var det som de hade emot mig dessa checker som hade blivit utfärdade för kampanjerna. Ändå försökte de säga att de var mina och ville påföra mig omkring trehundra femtio tusen dollar, som min personliga egendom. Och det var det inte, det var kampanjens. Församlingen vet om det, ni alla vet om det.

2-1 Till slut hade de kommit till en punkt där … Jag ska bara ge er en liten överblick av vad som hände. De hade hållit på omkring tre till fem år med saken, nästan fem år, antar jag, fram och tillbaka, med karaktärsdrag och allting. Men jag är så tacksam för att de inte kunde finna något emot mig, som de kunde anklaga mig för. Så de hade inte något som de kunde anklaga för, sa de, bara för min okunnighet, antar jag. Men utan att veta mycket om lagen; brukade de ge mig checker, och jag brukade skriva under dem, sätta mitt namn på dem och placera dem i kampanjen. Men då, så länge jag satte mitt namn på dem, var de mina. Förstår ni? Det spelade ingen roll… De sa: “Det var mycket vänligt av dig… ” något sådant “men de var dina, och så gav du dem till församlingen. Men så snart du hade satt ditt namn på dem, var de dina, oavsett vad de var avsedda för, de var skrivna på dig.” Om de hade skrivit, om någon hade skrivit “personlig gåva” tvärs över dem, skulle det varit helt i sin ordning; men de skrev bara William Branham (förstår ni?) Och när jag skrev mitt namn på den, så var det avgörande, så var det. Och så till slut med bön…

2-2 För inte så länge sedan, ni vet, hade jag en vision om en stor, mörk, sotig fjällbetäckt man, som en alligator, som rörde sig mot mig med järnfingrar. Jag hade en sådan liten kniv, och på honom stod det Förenta Staternas Regering. Och jag kunde inte göra något, jag var hjälplös, men så kom Herren på scenen, och det blev besegrat. Ni kommer ihåg att jag talade om det för er för inte så länge sedan.

De erbjöd mig en kompromiss häromdagen. Min advokat, herr Orbison i New Albany, och Ice & Miller i Indianapolis ringde mig angående skattesaken och sa till mig: “Kom ner!” Och jag reste ner. Broder Robertson, och jag, och min fru och förtroendemännen i församlingen här, vi allihop, vi reste ner, och de sade till oss att de var, myndigheterna var villiga att kompromissa.

3-1 Jag sa: “Om jag är skyldig någon något, vill jag betala dem. Jag gör mitt bästa.”  Men jag sa: “Jag är inte skyldig detta.” Och så sa jag: “Det är ärligt, Gud vet det. Och varför väcker de inte åtal mot mig, om jag är skyldig?” Jag sa: “De har haft fem år med att försöka göra det, men de kunde inte finna något att göra det med.”

Så jag sa: “Nej, jag – jag vill bara inte betala, förrän det är bevisat att jag är skyldig det.”

Då tog advokaten in mig och talade med mig och sa: “Ja, vi kan pröva fallet. Myndigheterna ska pröva det.”

Och han sa: “När de gör det, är det enda de kan finna mot dig att du…”

3-3 Det sätt jag gjorde det på. Jag har ingen kännedom om bokföring, så jag måste bara göra det på det sätt jag tänkte var ärligt. Det sattes aldrig in på banken i mitt namn; det sattes alltid in i församlings-kampanjens namn och så vidare. Förstår ni? Så det var inget jag kunde göra med det.

Han sa: “Ja, de är villiga att gå med på en kompromiss på femtontusen dollar, med tio tusen dollar i böter.” Och advokatens arvode var femton tusen, så det gav mig fyrtio tusen att betala. Och så ville de ha fem till, tror jag att det var.  Så jag sa: “Var i all världen skulle jag någonsin få någonting på fyrtio tusen dollar ifrån?”

Jag sa: “Du känner till mitt bankkonto här, det är på omkring ett hundra dollar och kanske mindre.”  Jag sa: “Var skulle jag få runt fyrtio tusen dollar ifrån?”

Och jag sa: “Jag har inte lagt något åt sidan. Jag äger det bara inte. Det är alltihop.”

3-5 Han sa: “Herr Branham, så här är det, om vi prövar fallet, är det inget tvivel om att vi kan vinna fallet.”

Han sa: “Vi kan vinna det, för så här tänker jag göra. De kommer att hävda att allt är ditt, därför att du undertecknade med ditt namn på dem. Och de kommer att hävda att det är ditt även om det sattes in i banken i kampanjens och församlingens namn, Branham-kampanjen, och så en församling … ”

Inte en enda gång kunde de finna en cent som jag använt för egen del. Det är sant, Gud vet det. Det finns män som sitter här nu, som har varit med mig hela tiden. Det fanns inte en cent som jag någonsin använde för egen del. Det var alltihop för Guds Rike, överallt, varje check, allt annat.

4-1 Men ser ni detta? Men det spelar ingen roll. Man antog att det var mitt först och därefter församlings-kampanjens… De har ett sätt att göra det på, ni vet, alla slags undanflykter de kan göra. Så då sa jag: “Nåväl, jag kommer bara inte att göra det.” Och han sa: “Nå, om vi driver fallet på det sättet att jag förklarar för dem att det är personliga gåvor. Förstår du?

Jag kommer att deklarera det inför myndigheterna att det är personliga gåvor.” Jag sa: “När jag gör det, kommer allt över tio tusen dollar att vara skattepliktigt och så skulle man vara direkt tillbaka i det igen, och de skulle hålla en ytterligare fem år med att kontrollera alla dem.”

4-3 Förstår ni? När du skriver en check, går den genom finansinstitutionen och de fotostatkopierar checken och självklart hade jag också alla checkarna som de gick igenom.

Så de sa: “Det är där de får tag i dig igen.” Och han sa: “Och en annan sak, herr Branham, att om du någonsin blir inkallad till myndigheterna på det sättet, under en efterforskning, så spelar det ingen roll vad du än gör, i folks ögon är du en bedragare.” Förstår ni? Så är det bara.

4-5 Se på den här lille baptistpredikanten här nere i Missisippi. Den här lille mannen… En kvinna sa att han kom in och förolämpade henne. Men den mannen förde fram bevis från olika ställen här i landet. Han var inte ens i närheten av staden flera dagar före och efter den dagen, så domaren ville slå tillbaka, och få honom att anklaga kvinnan för ärekränkning. Men han sa: “Låt henne gå.” Och när man tog upp det här i en undersökning i teve över landet, vet ni vad som hände? Sjuttiofem procent av det amerikanska folket sa: “Ingen rök utan eld.” Och den stackars lille mannen, lika oskyldig som jag eller någon annan hade varit, kommer att lida av det resten av sina dagar, fast han inte hade något alls med det att göra.

4-7 Jag mådde väldigt dåligt ett tag, när jag tänkte på att jag hade satsat mitt liv på Guds Rike, för att försöka få folk att betala sina skatter, göra det som är rätt, få bedragare att bli rättskaffens män och så få finna mig i att bli framställd som om jag själv var en bedragare.

Jag tänkte: “Vad i all världen har jag gjort?” Då kom det till mig, och jag såg efter i Bibeln. Utan undantag var det så för varje man i Bibeln som någonsin hade en andlig tjänst, att om Satan inte kunde få tag i dem genom moralen eller något, fångade regeringsmakten dem. Gå rakt tillbaka vart du än vill, hela vägen ner igenom … Mose, Daniel, hebréer-barnen, Johannes döparen, Jesus Kristus som dog genom regeringsmakten … dödsstraff, Paulus, Petrus, Jakob, Herrens broder, Jakob, Alfeus son. Var och en av dem dog under regeringsmakten, för varje regering är Satans säte. Jesus sa så; Bibeln säger det. Förstår ni?

5-1 Varje regering är kontrollerad av djävulen. Det kommer en regering som kommer att vara kontrollerad av Kristus, men det är i Tusenårsriket. Men dessa regeringar nu, det spelar ingen roll hur bra vi menar att de är, ändå är de där bakom dominerade av Satan. “Dessa konungariken”, sa han, “är mina. Jag gör med dem vad jag än önskar. Jag vill ge dem till Dig, om Du vill tillbe mig.” Jesus sa: “Gå bort, Satan! Du skall tillbedja Herren, och Honom allena skall du tjäna.”

5-3 Så jag blev missmodig (min hustru lyssnar på mig). Jag begav mig hem och sa: “Nej. Om jag vore skyldig det, skulle jag betala det. Jag är inte skyldig det, och jag kommer helt enkelt inte att betala det. Så är det.”  Jag sa: “Hur skulle jag hur som helst kunna betala det?”

Så jag reste hem och sa: “Meda, tvätta barnen i ansiktet, gör i ordning deras kläder; jag reser.” Jag sa: “De vill inte ens … Allt är helt enkelt upp och ner.”  Jag sa: “Vad har jag gjort? Säg mig det!” Och jag sa: “Åter igen, skulle jag betala fyrtio tusen dollar? Puh! Du förstår inte vad det vill säga för mig.” Och hon kom in så som en god, liten hustru skulle, och jag sa: “Jag reser.”

Hon sa: “Tror du det kommer att hjälpa? Har du bett över det ännu?”

5-5 Jag tänkte: “Ja, kanske det är bäst att jag ber igen.” Jag gick in igen, och det tycktes som om Han sa ett Skriftställe till mig. Vi vill alltid ge akt på Skriften, vad Gud gjorde med det. Förstår ni?

En dag blev Han tillfrågad, ni vet, när de försökte anklaga Honom inför regeringsmakten; de sa: “Är det rätt för oss fria judar att ge skatt eller avgifter till kejsaren?”

Han sa: “Har ni ett mynt?” Han sa: “Vems bild och inskrift är detta?”

De svarade: “Kejsarens.”

Då sade Han till dem: “Ge då kejsaren det som tillhör kejsaren, och Gud det som tillhör Gud.”

6-1 Och jag tänkte på det; jag hade slagit upp i Bibeln och läst det. Jag tänkte: “Verkligen, Herre, det är riktigt. Men detta tillhör inte kejsaren: detta var Ditt, det var inte kejsarens. Om det hade varit mitt, och jag skulle betalt mera skatt eller något sådant, ja, det hade varit annorlunda. Det tillhörde kejsaren, men detta är Ditt. ( Förstår ni?) Det tillhörde inte kejsaren från början.”

Ni vet, Han har alltid svaret i Ordet. Jag bara läste lite vidare, och Han sa: “Säg Mig, Simon, har du inte en fisk-krok i fickan?” (Förstår ni?) “Du brukar alltid ha en fisk-krok och en lina på dig. Och Jag gjorde precis en insättning i förmiddags i en fisk-bank där nere vid floden, vet du.”  Han sa: “Jag satte in pengar och bankmannen kommer säkert att ge ut det han har. Gå bara dit ner och kasta ut kroken i floden och när du kommer fram till banken, så öppna munnen på den. (förstår ni?) och den kommer att ge ut myntet. Låt oss inte förarga dem. Låt dem inte ta anstöt. (Ser ni?) Gå och betala det, Simon; det kommer att vara för Mig och dig.”

Jag tänkte: “Det är sant Gud, Du har fisk-banker och allt möjligt utöver landet. Jag vet inte hur det skall göras.”

6-4 Men vi reste ner. Jag fick tag i bröderna precis här i församlingen att stå för min låneansökan och fick fyrtio tusen dollar och betalade av. Jag reste hem.

Jag ville veta sättet jag skrev på checken, om de någon gång skulle komma tillbaka till mig igen. Jag sa: “Betyder det att jag är fri från all skatt på den?” Vem som än skriver på den, kommer säkert att få det trassligt efter detta. Jag fortsatte att ringa upp banken för att se om de ville gå med på lånet, och till slut sa Bob: “Billy, de gjorde det.”

Och jag gick in och slog armarna om min hustru, jag sa: “Älskade, jag är fri.”

Vilken känsla att vara fri. Så jag kan betala igen det nu, de gjorde det riktigt lätt för mig. Jag kan betala tillbaka det med fyra tusen dollar om året. Nu kan jag inte lata mig längre, folk, jag måste komma ut och gå till arbete. Det kan ta mig tio år att betala tillbaka det, om inte Jesus kommer. Och när Han kommer, är alla skulder avslutade då i alla fall. Förstår ni? Så jag hoppas att ni alla … era böner… Och ikväll vill jag fortsätta med något lite om det. Men det var era böner som hjälpte mig. Tack så mycket. Gud välsigne er. Det spelar ingen roll var vi är, jag kommer aldrig att glömma det.

7-1 Ikväll, om Herren vill, önskar jag slå fast några av de fakta som jag känner till. Glöm inte bort att komma. Kom nu ihåg: “Mina Herrar, Vilken Tid Är Det?”

Jag tror att de har ett fullt schema för resten av denna vecka. Det är möten idag, ikväll och måndag kväll. Måndag kväll är det gudstjänst med midnattsvaka. Och så har ni tisdag, nyårsdagen,

då kan ni resa hem, om ni inte är härifrån stan. Vi kommer att ha några fina predikanter här till det mötet… en stor grupp fina talare. Och alla kommer att tala, med avbrott emellan, fram till midnatt, och ibland blir det nattvard, om det är planerat för det. Jag vet inte om de skall det denna gången eller inte. Medan folk festar, och skriker och dricker och håller på, tar vi nattvard (Amen), börjar det nya året riktigt med nattvard.

7-3 Ni är alla inbjudna. Jag hoppas att ni … Himmelens Gud kommer att ge er ett tillfälle att stanna kvar, om ni kan.

Innan vi nu närmar oss Ordet, vill jag säga också detta, att jag verkligen vill tacka denna församling, dess medlemmar, för den här fina kostymen som ni köpte mig. Tack så mycket. Det betyder så mycket för mig: alla era kort och sådant under julhelgen och gåvor som ni sänt till familjen: O, de var oräkneliga för mig. Inget kan träffa mitt hjärta så mycket som detta, att jag vet att det kommer från er.

Och några av er sände era julgåvor i pengar, och några sände… som en broder som sände mig en plånbok som han hade gjort med mitt namn på, och en liten nål som man kan se igenom och det står Herrens Bön i den och o, sådana saker. Vi uppskattar det så. Min hustru och jag och barnen vill säga tack så mycket. Det är så lite, men jag vill säga er detta, detta är det största ordet jag tror att någon kan säga: “Gud välsigne er.” Det finns inte något som kan vara större.

7-6 Och nu till dessa bröder här i församlingen, som köpte det här geväret till mig. Jag tog på mig kostymen, men jag kunde inte ta med mig geväret till kyrkan. Då skulle de verkligen ha något att säga emot mig, eller hur? Jag vill verkligen tacka er, mina bröder. Och jag hade tänkt läsa era namn från en liten … men en av bröderna var uppe hos mig i går och sa: “O, tacka mig inte, broder Branham, det skulle bara ta bort hela glädjen med det.” Förstår ni?

Så jag tänkte: “Kanske de andra tänker samma sak.” Men jag har era namn; de skrev ner dem. Jag kommer alltid att komma ihåg det, och må Herren välsigna er rikligen.

Ni vet vad jag kopplar av med, jag går bara in i det här rummet med jakttroféer och sitter där och återupplever det. När jag blir så uppriven att jag inte kan hålla på längre, då tänker jag på någon jakttur jag varit på någonstans, eller någon fisketur. Jag uppskattar det. Gud välsigne er.

8-3 Kan vi nu böja våra huvuden bara ett ögonblick, när vi närmar oss Ordet. Jag är säker på att det finns böneämnen här denna förmiddag som är allt för många för att räknas upp nu, så jag undrar, medan vi har böjt våra huvuden, om ni bara kan ha era särskilda böneämnen i era hjärtan, och bara lyfta upp händerna och säga: “Gud, du vet vad jag tänker på nu.”

8-4 Herre Jesus, du ser varje hand och Du vet vad som är bakom den. Bakom den handen ligger ett böneämne och vi kommer nu ödmjukt fram inför den Levande Gudens Tron, den stora vita pärla som sträcker sig över tidens rum, i vilken Jehova Gud sitter, och Kristi Blod ligger på altaret. Och vi talar genom detta Blod genom Honom som sa: “Vad helst ni ber Fadern om i Mitt Namn, det skall bli er givet.” Vill Du inte höra, Gud, denna förmiddag och svara på deras böneämnen? Jag lägger min bön tillsammans med deras idag att Du vill låta det ske.

Det ligger näsdukar här, Herre, för sjuka och plågade. Och vi har lärt i Bibeln att de tog näsdukar och förkläden från Paulus, de lades på de sjuka och orena andar gick ut ifrån dem och sjukdomar försvann. Och, Fader, som vi länge har vetat, och vet med säkerhet, att vi inte är Paulus, men när allt kommer omkring, känner vi att det inte var Paulus. Det var Kristus som var i honom. Och Du är den samme igår, idag och till evig tid, enligt Skriften.

8-6 Dessa människor, Herre, de tror att om vi ber Gud, och tar dessa näsdukar och lägger dem på deras sjuka, så skall de bli friska. Jag ber att det skall bli så, Herre. När dessa näsdukar läggs på de sjuka … Som det blev sagt: En gång började Israel gå mot löfteslandet på linje med sin uppgift, och Röda havet skar av dem direkt på pliktens väg, men Gud såg ner genom den där Eldstoden med vredgade ögon, och havet blev skrämt, och drog tillbaka sina vågor, sina vattenmassor; och Israel gick igenom på torrt land till löfteslandet.

Herre, se nu i dag genom Jesu Blod. Och du ser denna troshandling som vi utför denna förmiddag; må Satan bli skrämd och avlägsna sig. Må var och en av dessa pilgrimer som är närvarande, och var och en som dessa näsdukar kommer att ligga på, må deras väg öppnas och sjukdomarna avlägsna sig; och må de resa vidare mot löfteslandet, ledda av den Helige Ande, Eldstoden. Låt det ske, Herre.

Välsigna nu mötena, orden, texten och läsningen, och må den Helige Ande ta Ordet denna förmiddag och dela Det underbart till var och en av oss, Herre, medan vi kommer närmare något stort, något väldigt som vi inte vet vad det är. Våra hjärtan är berörda på ett märkligt sätt, Herre, och vi ber nu, medan vi vördnadsfullt närmar oss Dig och Ditt Ord, att Du vill uppenbara meningen av det för oss. För vi ber om det i Jesu Namn. Amen.

9-3 Ja, ikväll, glöm nu inte: Tiden, Vilken Tid Är Det?

Och nu, denna förmiddag, vill jag att ni skall slå upp i Skriften, (ni som har Biblar, eller anteckna det om ni vill), där vi vill tala några minuter från Apostlagärningarna. Vi kanske kan läsa två eller tre ställen: Först Apg. 26:15 Vi börjar med Apg. kap. 25 vers 15. Sedan vill vi läsa Apg. 23:11; och ni kan lägga till Filipperbrevet 1:20 om ni vill. Jag kommer troligen inte att ha tid att läsa det. Det handlar om samma sak, samma ord.

9-5 I Apostlagärningarna 26:15 läser vi följande:

15Jag sade: Vem är du, Herre? Och Herren svarade: Jag är Jesus, den som du förföljer.

16Men stig upp och stå på fötterna! Ty Jag har visat Mig för dig för att utse dig till tjänare och vittne, både till vad du har sett och till det jag kommer att visa dig,

17När jag räddar dig undan ditt eget folk och undan hedningarna. Till dem sänder jag dig,

18för att du skall öppna deras ögon, så att de vänder sig från mörker till ljus, från Satans makt till Gud. Så skall ni genom tron på mig få syndernas förlåtelse och arvslott bland dem som är helgade.

19Därför, konung Agrippa, blev jag inte olydig mot den himmelska synen,

20utan jag har predikat först i Damaskus och i Jerusalem och hela Judeen och sedan ut bland hedningarna, att de skall ångra sig och omvända sig till Gud och göra sådana gärningar som hör till omvändelsen.

Apg. 23 och den 11:e versen:

Följande natt kom Herren till honom och sade: “Var vid gott mod. Ty så som du har vittnat i Jerusalem om det som rör mig, måste du vittna i Rom.”

Må Gud lägga Sin heliga välsignelse till läsningen av detta mycket nåderika, Heliga Ord, som vi har framför oss.

10-2 Jag hörde en man tala eller undervisa, för inte så länge sedan, och han använde ordet “absolut” och jag tänkte: “Det är ett mycket fint ord. Jag hör att det används så många gånger.  Absolut.

Jag slog upp i Websters lexikon. Enligt Webster är det: “Fullkomligt i sig själv; obegränsat i makt; ursprungligt, något slutgiltigt. Och ett ultimat är “amen” det är det hela. Ett absolut, det är det som är ” obegränsat i makt.”  Ordet absolut är perfekt i sig självt. Så är det, det avgör saken. Och jag tänkte: “Det är något förunderligt, det är ett underbart ord.”

Och nu är ett ord “en uttryckt tanke.” Först måste det vara en tanke, och därefter blir det ett ord, för du talar inte dina ord utan en tanke.

10-5 När vi talar i tungor, har vi ingen tanke; det är Gud som tar hand om tankarna; det är Guds tankar, som använder våra läppar. Man tänker inte eller vet inte vad man säger, när man talar i tungor, om det är inspirerat tal. När du uttyder, vet du inte vad du säger; du bara säger det, det är alltihop. Förstår ni? Det är Gud. Och när du profeterar, använder du inte dina egna tankar; det är Gud, därför att du säger saker som du i vanliga fall inte skulle tänka på att säga. Förstår ni?

11-1 Men ordet absolut är något som är slutgiltigt, (ultimat) och därför tror jag att alla skulle ha ett ultimat. Och bakom varje storverk som någonsin blivit utfört, har det funnits ett absolut. Det spelar ingen roll vad det har varit, det har haft ett absolut bakom sig. Varje person måste först ha ett absolut för att utföra något. Och det är det slutliga varvet bakåt genom det ena och det andra tills man kommer till detta absoluta, eller det som är “amen” eller det ultimata av vad du är … Du har med andra ord något du måste knyta an till. Det är det slutliga förtöjningsstället för varje gärning. Det finns någonstans. Det kanske kan lindas upp genom många olika saker, tills det kommer till den förtöjningsplatsen, men där är detta “amen” till alltsammans.

Det måste finnas något sådant. Du kan inte gå vidare genom livet utan att ha detta.

11-2  När du gifte dig, måste du nysta upp det genom ditt sinne, tills du stötte på den där förankringspunkten. Och den skulle ha varit kärlek till din hustru eller din man. Ja, kanske hon inte är så vacker som Johns hustru. Hon är inte det här eller det där, men det är något med henne som du … som tilltalar dig. Du kan säga: “Hon är kanske inte så vacker som den andra”, eller “han är kanske inte så vacker som den andre”, men det måste finnas ett absolut där, att den personen är annorlunda. Och där är det du håller fast. Och om det inte finns där, är det bättre att du inte gifter dig: den där förankringspunkten, det där absoluta.

11-3 Vi kan tänka på många som hade sina absolut i Bibeln. O, vad vi kunde ta fram detta ner igenom Bibeln och vara här minst två veckor från och med nu och inte ens beröra ytan av det, om vi skulle tänka på absoluten i Bibeln. Låt mig t.ex. nämna bara ett eller två, bara kort sammanfatta dem.

Se på Job. Han hade ett absolut. Allt gick fel för den mannen, en rättfärdig man. Ja, vi skulle inte våga säga att han inte var rättfärdig, för Gud sa att han var det. Det fanns ingen på jorden som Job. Han var fullkomlig i Guds ögon, och han visste det, därför att han hade något som var det ultimata, han hade ett absolut.

12-1 När allt tycktes gå emot och sjukdom bröt ut, sa kanske hans vänner: “Ja, där ser du, Job, detta bevisar att du syndar; du har fel.” Så kom biskoparna ner. De kallade dem Jobs tröstare. Och istället för att trösta honom, såg de inget annat än synd i hans liv, därför att Gud hade handlat med honom så som Han hade. Hans barn blev dödade, hans egendom blev bränd. Allt gick fel. Även hans eget liv var i fara, när han satt på en askhög och det hade brutit ut bölder från hjässan på honom och ner till fotsulorna.

Och till och med hans älskliga, kära maka, mor till hans barn, sa: “Du skulle förbanna Gud och dö.” Men ansikte mot ansikte med allt detta hade Job ett absolut!

12-3 O, om vi bara kunde hålla oss fast vid detta absolut i tider av sjukdom. Job visste att han hade följt Jehovas befallningar, och han hade tro på det han hade gjort, därför att Gud begärde det. Om vi bara kunde göra det… Jehova begärde ett brännoffer för hans synd. Och Job hade inte bara offrat ett brännoffer för sig själv, utan också för sina barn, och det var allt som Gud begärde.

O, du kanske säger: “Jag skulle önska att det var allt Han begärde idag.” Det är mindre än det: bara tro på Hans Ord. Och du … om du gör Hans Ord till ditt Absolut, då kan du knyta an din själ till varje gudomligt löfte i Bibeln. Det spelar ingen roll hur mycket vågorna kastar omkring dig, du är fortfarande förtöjd: Ditt Absolut.

12-5 Och han höll fast vid Det. Och när hans tröstare sa: “Du har syndat”, visste han att han inte hade gjort det. Han var rättfärdig, därför att han hade utfört Jehovas befallning. En man kom in och sa: “Dina barn är döda.” En annan kom in och sa: “Alla dina kameler är uppbrända, och det kom eld ner från himmelen.”

Se vilka argument hans plågare hade: “Du ser? Elden kom ner från himmelen. Ja, Job det bevisar …”

“Det bevisar ingenting!”

“Hör nu, Han skulle inte ha slagit till mot dina barn, Job, om du är en rättfärdig man.”

Men Job sa: “Jag vet att jag har gjort det som är rätt.”

Han höll fortfarande fast; han hade något som han kunde slå fast.  Så var det. Han hade accepterat det, han hade gjort precis det Gud hade bett honom att göra, och han var absolut säker. All right.

13-1 Sedan, när han kom till den punkt, när detta absolut höll, då började han till sist känna att linan som hade hängt löst och kastats omkring, stramades åt. Den började stramas åt och Anden kom över honom. Och han stod upp, eftersom han var en profet och sa: “Jag vet att min förlossare lever!” Amen!  Ser ni? Han hade stramat åt till sitt absolut; han hade kommit i kontakt. Han visste att han hade gjort det som var rätt, och en dag måste han dra sig intill Det.

“Jag vet att min förlossare lever, och i de sista dagarna står Han på den här jorden. Och även efter att hudmaskarna har förstört den här kroppen, skall jag dock i mitt kött få skåda Gud.”

Då visste han; då fick hans absolut ankarfäste.

13-2 Abraham kom med ett absolut ner från Babylon, från tornet och ut i Sinear och där ute där han uppehöll sig med sin far, kanske var han bonde. Men en dag, långt där borta inne i skogstrakterna någonstans, kanske höll han på att plocka bär, eller kanske han höll på att fälla ett djur för att få kött, och någonstans där talade Gud till honom, när han var sjuttiofem år gammal. Han och hans hustru Sara, som var sextiofem, var barnlösa … de hade inte några barn. Och Gud sa till honom: “Du kommer att få ett barn genom Sara. Men för att detta skall kunna ske, måste du avskilja dig.”

13-4 Guds löften har alltid villkor. Du måste absolut … Det spelar ingen roll hur fundamental du är angående löftet, det är alltid under vissa betingelser. Vad vi skulle kunna stanna här och gå fram och tillbaka i Skriften i timmar (ser ni?) och visa att det är villkoren som betyder något. Du kan vara så fundamental du vill, men löftet är under villkor, förutbestämmelse, och så vidare.

13-5 Lägg nu märke till Abraham, han trodde Gud och det blev räknat honom till rättfärdighet. Ja, så förskräckligt det skulle vara att möta en civiliserad värld, en sjuttiofem år gammal man och en sextiofem år gammal kvinna, som hade levt tillsammans sedan de var ett ungt par, därför att hon var hans halvsyster. Och nu skulle han ha en baby med henne. Men han hade ett Absolut. Det var inte något som skulle rubba honom. Och när det inte hände den första månaden, så höll hans Absolut ändå, för han visste att han hade talat med Gud. Den andra månaden, det andra året, det tionde året, och tjugofem år senare, när han var hundra och Sara var nittio, höll fortfarande hans Absolut.

14-1 När hans levnadsbeskrivning skrevs säger Bibeln: “Abraham tvivlade inte i otro på Guds löften, men var stark, och gav Gud äran.” Varför det? Har du någon gång tänkt på varför? Han var absolut, övertygad, och det enda han måste göra var att avskilja sig från sitt folk. Och Gud välsignade honom aldrig förrän han gjorde det. Han tog hans pappa. Pappan dog, Han tog Lot, och när … Efter att Lot hade skilt sig från Abraham, kom Gud till honom och sa: “Vandra nu genom landet.” Lydnad, löfte under villkor, följer alltid med Gud och Hans Ord.

14-2 Låt oss nu ta och se på Mose. Mose, tjänaren – profeten, som hade sprungit iväg, som Gud hade uppfostrat och utbildat i Faraos palats och Mose gick ut med sin teologiska utbildning, och den förste mannen slog han ihjäl. När den första lilla felaktigheten dök upp, blev Mose dödsförskräckt. Varför det? Han hade inte något absolut, han hade bara sin mors vittnesbörd om sin födelse.

Han var ett underligt barn, han hade sin mors ord på det. Han hade rullarna om att Gud (kanske hade de skrivit på papper någonstans och burit med sig) att Gud skulle besöka Sina barn. Han visste att tiden var inne, precis som vi gör nu. Vi vet att något är i färd med att ske.

14-4 Ja, Mose visste att tiden var inne, och han visste att han var utvald till det, men han hade inte något absolut. Förstår ni? Och en dag långt borta i öknen, när han hade förlorat visionen, uppenbarade Gud Sig för honom i en brinnande buske och sa: “Mose, Jag har sett Mitt folks lidanden. Jag har hört deras suckan och gråt, när deras slavdrivare plågar dem, och Jag har kommit ihåg Mitt löfte. Jag har kommit ner för att befria dem. Gå nu ner till Egypten.” O, du!

Mose klagade och sa: “Jag talar inte så bra, mitt framförande är inte särskilt bra. De kommer inte att tro mig.”

Han sa: “Vad har du i din hand?”

Han sa: “En stav!”

Han sa: “Kasta ner den.” – Den blev till en orm.

Han sa: “Plocka upp den i stjärten.”

Den blev förvandlad till en stav igen. Han gav honom förvissningen, en stadfästelse. När Gud ger ett absolut, ger Han alltid en stadfästelse på det absolutet.

14-7 När Mose sedan var där nere och kastade ner sin stav framför magikerna och Farao och magikerna kom och kastade ner sina stavar också, sprang Mose aldrig iväg och sa: “O, ja, jag hade fel, det var bara ett billigt magiskt tricks, och det kan hända att jag tog fel.” Men han visste, han var säker på att han hade mött Gud, och han stod stilla. Låt det vara sagt att han hade gjort exakt vad Gud hade bett honom att göra. På samma sätt hade också Job gjort exakt vad Gud bad honom göra. Mose hade följt Hans befallningar. Sedan stod han stilla och såg Guds härlighet. Mose var bunden till sitt absolut, sitt uppdrag, och han stod stilla. Och när han gjorde det, slukade hans orm resten av ormarna. Förstår ni? Han var bunden till detta absolut. Gud sa: “När du befriar dem, barnen, skall ni tillbedja Mig igen på detta berg.”

15-2 Och hur fienden på alla sätt han kan, kommer att försöka få dig bort från detta absolut. Precis när de började komma ut ur Egypten, blev de inträngda vid ett smalt sund vid Röda Havet: berg på båda sidor. De kom fram genom en dal, och där var Röda Havet. Det fanns ingen möjlighet att fly över bergen, ingen möjlighet att undkomma den vägen, och Faraos här kom den här vägen. Vilken plats att stå på!

Ser du hur djävulen får dig till en plats, där du inte vet vad du skall göra? Men kom ihåg, om du är bunden till det där absolutet, har det utvägen. Mose visste att Gud hade lovat honom: “Ni skall tillbedja på detta berg, när du för ut dem. Och Jag ska komma ner genom din hand för att befria dem och placera dem där borta i det andra landet.” Han höll sig precis till det. Och Gud sände en östanvind och blåste bort vattnet från botten av havet, och de gick över på torra land: ett absolut!

15-3 Vad vi kunde gå genom Skrifterna: Daniel, hans absolut, Sadrak, Mesak, och Abednego, deras absolut. David, hans absolut. Alla med absolut…

Paulus hade också ett absolut, det som vi läser om. Han hade en Kristus-centrerad kallelse, och det var hans absolut. Det var orsaken till att han inte var rädd för vad Agrippa skulle säga. Han stod där… och som vi vet var Agrippa jude. Och så när han stod där framför dessa konungar och sådana, hade Gud redan talat om för honom att han skulle stå där. Så han hade ett absolut. Så han talade exakt om den himmelska synen. Han sa: “Jag förde inte vanära över den. Jag felbedömde den inte. Jag uppförde mig inte fel.” Men han höll fast vid den och var inte olydig; han utförde den ytterst noggrant, för det var ett absolut. Och varje Kristus-centrerat liv, det är ditt absolut.

16-1 Efter att ha mött Honom ansikte mot ansikte på vägen till Damaskus, det betydde så mycket för Paulus. Kom nu ihåg att han på förhand var en lärd person, han var en väldig man, när det gällde Skriften, men han hade inte någon annan förankringsplats än Stora Rådet, som backade upp honom och ett diplom från en stor lärare. Han var en stor man på sitt område, men han vacklade. Det enda han hade var hans absolut, som bara var så starkt som hans organisation var, det var det starkaste det kunde bli. Och han arbetade troget för det, och han tog kristna, band dem och gick hårt åt dem och till och med stenade Stefanus.

16-2 Jag tänker på orsaken till att han senare i sitt liv begav sig till Jerusalem, när profeten sa till honom: “Gå inte dit upp, Paulus, för bojor och fängelse väntar på dig”, …

Och Paulus sa: “Jag vet det, men jag går inte bara till Jerusalem som ett vittne, men jag går dit och är redo att dö för Jesus Kristus”, för han visste vad han hade gjort, och hans ambition var att besegla sitt vittnesbörd med sitt eget blod, dö som martyr, därför att han hade dödat en av Guds martyrer.

Och nu var han på väg ner till Damaskus med all sin utbildning: han hade suttit under den store läraren, Gamaliel, och hade blivit undervisad i hela den judiska religionen. Och ändå, med allt detta var han bräcklig och han hade inte förmågan att göra vissa saker. Och plötsligt var där ett Ljus och ett dån, kanske i en åskknall, och han blev slagen och föll till marken. När han såg upp, var där ett skinande Ljus som bländade hans ögon.

Och så underligt detta var.

16-5 Ingen annan såg Ljuset, bara Saulus. Det var utlovat … så verkligt för honom, att Det förblindade hans ögon; han kunde inte se, fullständigt blind av Eldstoden som lyste honom rakt i ansiktet. Och han hörde en Röst säga: “Saul, Saul, varför förföljer du Mig?”

Han sa: “Herre, vem är Du?”

Han sa: “Jag är Jesus, och det blir hårt för dig att spjärna mot udden.

Res dig nu, och gå in i Damaskus; där skall en bli sänd till dig.”

När han så reste sig upp därifrån… Och det var en, en profet nere i stan, som såg i en vision, medan han bad, och han kom. Ananias kom och kom in till Saulus och lade händerna på honom, och han blev helad genom Gudomlig helbrägdagörelse. Då stod han upp och blev döpt, och hans synder tvättades bort, i det att han åkallade Herrens Namn. Och sedan hade han ett absolut. Han blev aldrig den samme efter detta. Han begav sig direkt från församling till församling, från plats till plats, medan han försökte bygga upp det som han hade försökt riva ned.

17-1 Hur nationen… hur den kristna världen behöver den sortens absolut denna förmiddag. Dessa som håller på med trosläror och traditioner har försökt att med mänskliga lärosatser diskvalificera Guds Ord från att vara det samma igår, idag och till evig tid.

De behöver ett absolut, en erfarenhet av mötet på en Damaskusväg, den Levande Gud som kan hela de sjuka, uppväcka de döda och kasta ut djävlar: ett äkta absolut.

Paulus visste att något hände; det fanns ingen som kunde ta det ifrån honom. Ingenting annat spelade någon roll, han var bunden, och så var det. Oavsett vad som kom, visste han att han var bunden. Kristus-centrerat liv… O, det liv han hade levat, var ett annorlunda liv.

17-3 Kom nu ihåg att han hade varit en religiös man. Och till några av er denna förmiddag … Och jag vet att ni inser att detta ljudband som spelas in, kommer att spelas i nästan varje nation under himmelen, runt världen. Om några av er människor som är närvarande här, och några av er där ute där ljudbanden kommer att spelas upp i andra nationer, genom en tolk, de ger ut det till stammarna i Afrika, borta bland hottentotterna och runt omkring över allt. Och till er religiösa ledare som bara har fått en utbildning om Bibeln; ni har fått den från en historisk ståndpunkt, och kan kanske klara av att förklara alla dessa ting. Men om ni inte har fått ett absolut, inte fått någon erfarenhet, och om den erfarenhet som du påstår att du har, får dig att förneka att varje ord av detta är lika sant för församlingen idag som Det någon gång har varit, och du litar på din fil. kand. examen, eller vad du nu kan ha. Om du förlitar dig på din organisations tankar, som vill säga: “Miraklens tid är förbi, och det finns ingen gudomlig helbrägdagörelse, och dopet i den Helige Ande på det sätt som de tog emot det på pingstdagen, är inte för folk idag.” Om det är allt du har, min käre broder, syster, så behöver du en Damaskus- väg-upplevelse!

Du behöver möta denne Levande Gud, inte bara en mytisk tanke i ditt sinne, inte någon slags skälvning, eller någon slags sensation, men en undervisning och upplevelse av en verklig, genuin …

17-4 Samme Jesus som vandrade i Galiléen lever idag och lever för alltid. Och Han är den samme i går, i dag och till evig tid, ett absolut, så att du inte behöver tro det som vem som helst säger. Du vet det själv, inte på grund av någon känsla.

Och om den känslan som du har haft, och om någon… Det kan ha varit en verkligt Biblisk känsla. Och om någon försöker bortförklara den för dig, och säger att dessa ting var för en annan tid, så var försiktig. Det är sant. Var försiktig. Men det finns ett sätt att få veta. Pröva det med Ordet. Det är ritningen.

Om huset byggs upp, så att det inte stämmer med ritningen, kommer byggnadsentreprenören att riva ner det och låta bygga upp det på nytt. Det är tvunget att följa blåkopian.

18-3 Det spelar då ingen roll vad din upplevelse är, om det är något i dig som säger dig att denna Bibeln inte är sann, att Guds kraft, apostlar, profeter och lärare, pastorer och Andens gåvor bara inte är det samma som Det var, när Det flöt genom dessa apostlar på Pingstdagen, då är det något fel med ditt absolut; det måste då vara knutet till en samfundslära, istället för Guds Bibel, när Han sa: “Himmel och jord skall förgå, men Mitt Ord skall aldrig förgå.”

Lägg märke till vad ditt absolut är. Du kanske är absolut säker på att du har god gemenskap med pastorn, och du kanske är absolut säker på att du har gemenskap med distriktsföreståndaren, du kanske är absolut säker på att du har gemenskap med biskopen eller någon annan betydelsefull man i din kyrka, men om ditt absolut inte är Jesus Kristus…

“För på denna klippa vill jag lägga Mitt absolut, och helvetets portar skall inte stå emot Det”, andlig uppenbarelse och kännedom om vem Han är. Det är bra.

18-5 O, när du blir så som Paulus och har samma absolut som han hade… Ett Kristus-centrerat liv är ett annorlunda liv, än vad du hade en gång, och det kan vara ett mycket religiöst liv som du lever.

O, jag har hört människor säga: “Men de är mycket religiösa.” Det har inget med det att göra. Jag har sett många religioner, mycket hängivna, många gånger mer uppriktiga än de kristna människorna av idag bekänner sig vara.

18-7 När en mor kan ta sin lilla, runda, svarta baby, bara så här lång, och kasta den in i munnen på en krokodil på grund av kärleken till sin gud, undrar jag hur uppriktig kristenheten är. När en man kan plåga sig själv så att han trycker in tusen krokar i sitt kött på det viset, hänga på sig kulor med vatten, som håller ner honom på det viset och gå genom en vägg av eld som härifrån och till slutet av detta tabernakel, fram och tillbaka, och det är vitglödgat hett, och det flammar upp så där, som offer till sin gud, en avgud som har rubinröda ögon och så vidare, då undrar jag var kristendomen är. Så tänk inte uppriktighet. Det handlar inte om uppriktighet. Uppriktighet är helt i sin ordning, om den är inriktad på det rätta.

19-1 Som en doktor som ger medicin, han skulle kunna ge dig arsenik, uppriktigt, och han skulle kunna ge dig svavelsyra, uppriktigt. Du skulle kunna få ditt recept felaktigt ifyllt, och ta det i uppriktighet, men det räddar inte ditt liv. Förstår ni? Nej, du. Du måste veta vad du gör. Och om något är emot Guds Ord, bryr jag mig inte om vad det är och hur länge det har existerat, det är fortfarande fel.

19-2 Petrus gav dem ett evigt recept på Pingstdagen. Han sa: “Omvänd er och låt er alla döpas i Jesu Kristi Namn så att era synder blir förlåtna. Då skall ni få den Helige Andes gåva; för detta recept gäller er, och era barn, och dem som är långt borta, så många som Herren vår Gud kallar.”  Det är rätt. Det är ett evigt recept.

Nu kan någon kvacksalvare få tag i detta och döda dig. Förstår ni? Säkert! Ni vet, det är tillräckligt med gift i recepten för att förgifta bakterierna, och doktorn vet precis hur mycket din kropp kan tåla. Om han överdoserade, skulle det döda dig. Och om du inte har fått tillräckligt av det, vad skulle det då kunna göra? Det skulle inte hjälpa dig något att ta medicinen. Han vet vad din kropp kan tåla.

Ja, det är så dessa Guds Recept är. Det spelar ingen roll hur mycket någon annan säger att det måste bli gjort på det eller det sättet, tro inte på det. När du följer Ordet exakt till punkt och pricka, det är det som gäller. Det är rätt. Håll fast vid Det.

19-5 Nu har vi dessa som säger att du måste bli bestänkt. Det finns dessa som säger att du måste använda titlarna Fader, Son och Helig Ande. Det finns inte något sådant i Bibeln, inget sådant ställe i Bibeln där någon, någon gång blev döpt på annat sätt än i Jesu Kristi Namn. Det är en lära som blev tillagd i den romersk-katolska kyrkan och har burits vidare genom traditioner. Vi kommer att komma till det ikväll.

20-1Men lägg märke till att mitt i allt detta, så kvarstår receptet. Det är därför vi har så många sjuka barn, därför att de inte lyssnar till vad Doktorn sa. Absolutet, när du har bundit dig till Det, så är detta det hela. Det är Guds Ord. Det kan inte ta fel. Kristus–centrerat liv. Väldigt religiösa, men det var inte Kristus–centrerat, så många av oss har det idag.

Men när du får detta Kristus–centrerade liv, får det dig att göra saker som du vanligtvis inte skulle göra. Det får dig att handla annorlunda, än vad du vanligen skulle handla. Jag menar inte att handla dumt, jag menar att handla i Anden, något som är verkligt, något som är äkta. Och när du ser någon handla dumt, då vet du att de bara tar på sig något. De försöker bara att efterlikna där det äkta finns.

När du ser en falsk dollar, så kom ihåg att den blev gjord efter en äkta dollar. Förstår ni? När du ser en förfalskning, är det absolut en skuggbild av något som är verkligt, det är något som är äkta som den är kopierad ifrån.

20-4Lägg märke till att det får dig att göra saker du vanligen inte skulle göra. O, det är någonting … Du är säker, du är väldigt säker på det, när du får detta absolut, du är säker på det.

Du tar inte emot någon annans erfarenhet. Det är orsaken till att kristenheten har blivit som små barn i skolan. De försöker att kopiera varandra, och om den karlen har fel, blir alltsammans fel. Förstår ni? Man får hela gruppen fel. O, du, kopiera inte, möt Honom själv.

20-5 En god vän till mig, som står där borta, han är son till en god vän till mig, en vän genom hela livet, lille Jim Poole. Nåväl, hans far och jag växte upp tillsammans i skolan. Och o, vilken fin karl. Lille Jim och jag ber alltid att store Jim ska bli en kristen, en verkligt troende.  Lille Jim och jag pratade i går om hur vi fann Gud i skogarna och såg Honom i naturen. Det är där du finner Honom, för Han är en Skapare, och Han är i Sin skapelse.

Och jag kommer ihåg hur Jim och jag brukade vilja gå på jakt. Och när kvällen kom, ja, då brukade vi gå ner, ta våra cyklar och cykla ner igenom den här gatan här (dödsförskräckta för att passera kyrkogården efter att det hade blivit mörkt,) och åka ner och få oss en glasstrut.

21-1 Och Jim tyckte om att spela biljard. Ja, vi var bara pojkar, tio, tolv, fjorton år gamla. Och så tyckte Jim om att sitta och läsa böcker med berättelser om jakt och fångst. Och jag brukade sitta och dagdrömma (ser ni) om … Och nu kan några av pojkarna se mig … Jag kunde se någon liten hydda någonstans och då brukade jag säga: “Gosse, det där skulle vara en bra koja att ha uppe i bergen.” Och jag drömde alltid om att jag en dag skulle få ha en hydda i bergen, en stor flock hundar och några gevär. Jag tänkte alltid: “Om jag bara kunde äga ett 30-30 någon gång … ” och jag tänkte: “Hur i all världen skulle jag någonsin kunna äga ett litet 30-30 gevär? “Och häromdagen när jag stod där och såg på min vägg, och jag såg där några av de bästa gevär som går att få tag i, då tänkte jag: “Förunderlig nåd!”  Jag minns att jag tänkte: “Jag ska träna mig att skjuta, och skjuta bra. Och så, kanske någon bra jägare tar mig med någon gång för att ta en tur uppe i bergen, (därför att han kanske ville skydda sitt liv från en angripande björn, kanske någon som inte var alltför säker, någon rik man.) han skulle ta mig med, bara för att följa med honom, som en slags livvakt. Kanske jag någon gång kan komma på jakt i Afrika som livvakt, om jag bara tränade. Det enda jag kan göra är att träna för att bli en bra, stabil skytt. O”, och jag tänkte: “Gud, tänk på det, Du låter mig jaga över hela världen. Så underbart.”.

Och Jim brukade sitta och läsa en bok.

Jag sa: “Jim…”

Han sa: “Jag – jag – jag tycker om att läsa om det.”

Jag sa: “Jim, det är vad någon annan har gjort; jag vill göra det själv; jag vill ha erfarenheten!” När jag kom till Kristus, kunde jag inte ta någon annans erfarenhet; jag ville ha det själv.

21-2 Jag kommer ihåg att när jag läste Zane Grays “Ensamma Stjärnan, Den Ridande Polisen”, Lone Star Ranger.

Jag slet ut två eller tre sopkvastar för mamma med att rida i galopp runt huset, när jag var på dessa käpphäst-kvastar. Jag läste historien om den ridande polisen, den ensamma stjärnan, och hur han förde rätten till Big Bend.

Därefter läste jag Edgar Rice Burroughs uppdiktade historia om “Tarzan och Aporna.” Mamma hade en gammal skinnfäll, en sälskinnsfäll eller något som fru Wathen gett henne istället för att elda upp den. Den låg på hennes rum. Och jag – jag tog ut skinnet. Mamma förstod verkligen att det inte var vinden som blåste sönder den. Jag tog ut den, klippte sönder den och gjorde mig en Tarzan–dräkt och satt uppe i trädet. Jag levde hälften av tiden uppe i ett träd, i denna Tarzan-dräkt, därför att jag hade sett vad han gjorde och jag ville också göra det.

Men en dag fick jag genom Guds nåd tag i den verkliga Boken, Bibeln. Min sång och min historia har varit: “Att bli lik Jesus, på jorden längtar jag efter att bli lik Honom.” Jag vill inte vara biskop, eller någon stor man i församlingen, en påve eller någon präst. Jag vill vara lik Jesus.

22-2 Ett absolut, det förändrar dig. Det är något med det att läsa Hans Ord … något i ditt hjärta som får dig att längta efter att bli lik Honom.

Du är säker …

Absolutet är för en kristen som ankaret i skeppet. Ja, du måste att ha ett absolut. Om Kristus är ditt Absolut, är det som ankaret när havet är mycket upprört och skeppet nästan håller på att sjunka och det enda hopp du har är att kasta ut ankaret. Och så, om skeppet kastas hit och dit (ser ni?) … kommer ankaret att hålla skeppet. Ni vet att vi har en sång (jag har glömt namnet på författaren nu, men …) “Mitt ankare håller.”

22-4 Liksom den lilla pojken som vi har tänkt på så många gånger, han som lekte med en drake. Man kunde inte se något, men han höll i snöret. En man gick förbi och sa: Vad är det du gör, Sonny?”

Han sa: “Jag flyger med min drake.”

Mannen sa: “Vad är det du håller i handen?”

Han sa: “Snöret!”

Mannen sa: “Var är draken? Jag kan inte se den, hur vet du att du flyger med en drake?”

Han sa: “Jag kan känna den; den rycker.”

Förstår ni? Vid änden av snöret var det ett absolut. På hans enkla sätt var draken hans absolut, så han kunde säga att han flög med en drake, fast han inte kunde se den, men han hade tag i något som hade tag i den.

Så är det med en människa när hon är född på nytt genom den Helige Ande. Hon har fått tag i Något som har ett ankare där bortom, och stormarna rubbar henne inte. Hon vet att allt är i ordning; hon är förankrad. Så är det.

22-6 Om vi nu är i vår lilla segelbåt och flyter över livets väldiga hav … som den store diktaren sa.

Livet är inte någon tom dröm!

Och själen som sover död.

Och saker och ting är inte så som de syns vara,

Livet är verkligt! Och livet är allvarligt!

Och dess grav är inte dess mål;

“Av jord är du kommen, jord skall du åter bli,”

Det blev inte sagt om själen.

O, jag tycker det är så vackert. Ja, Longfellow skrev denna “Psalm om livet.” Ser ni?

När vi seglar över livets allvarliga hav,

Skall en förlorad och skeppsbruten broder

Kanske få nytt mod i sitt hjärta,

När han ser fotstegen från någon annan. (Ser ni?)

23-2 Ja, vi är alla ombord, och seglar över livets allvarliga hav, Och Kristus, till skeppet över tidens stormar … När stormarna blir svåra och man kastas omkring, är jag glad att jag har fått ett Ankare som håller fast innanför förlåten någonstans på andra sidan. Till och med själva döden kan inte rycka dig bort från Det. Du är bunden till ditt Absolut.

Kristus är vårt Ankare. Vad är Han? Han är Ordet.

I begynnelsen var Ordet, och Ordet var hos Gud, och Ordet var Gud.

Och Ordet blev kött och tog sin boning ibland oss…

23-4 Så, när vi vet att våra handlingar är exakt efter Ordet, vi vet att vår undervisning är fullkomligt efter Ordet, vi lägger inte till något eller drar något ifrån, bara Ordet. Och vi ser samma resultat som andra, som var förankrade vid samma Ord, som lever fram i våra liv, då håller ditt ankare. Kristi liv som blir reproducerat på ett nästan inkarnerat sätt genom dig så som det var i Kristus, därför att det var Gud Som i Kristus försonade världen med Sig Själv… Och du ser Gud i dig själv som håller samma kurs på Ordet, exakt så som Jesus gjorde, och du ser Hans Liv …

“De gärningar Jag gör skall ni också göra. Den som tror … (Inte den som gör sig till troende, eller den som tänker att han tror, men den som tror)

Den som tror på Mig, skall utföra de gärningar som Jag gör.”

Varför det? Han är förankrad vid samma Klippa. Vad var Klippan? Ordet, alltid. Du är förankrad där.

23-6 Det är din Nordstjärna när du är vilse på havet. Ni vet, vi har en mängd stjärnor, men det finns bara en exakt stjärna och den flyttar sig inte: det är Nordstjärnan, för den står i centrum av jorden. Oavsett om du är på baksidan, ovansidan eller var du än är: Nordstjärnan är den samma. Den är din Nordstjärna. Nu förstår ni, det finns en mängd stjärnor som flyttar sig från plats till plats. Men om du är på havet, ja varje sjöman vet, eller varje jägare som strövar omkring i skogarna vet att din Nordstjärna är din plats, så är det. Den är precis som din kompass. Din kompass kommer inte att peka på Mars eller Jupiter, eller på något annat ställe, den kommer att peka på Nordstjärnan. Varför det? Det är ditt absolut.

24-2 O, du! Lägg märke till detta, ditt absolut. O, jag kommer att säga något, jag bara känner att det kommer. Lägg märke till detta! Jag känner mig väldigt religiös precis nu, för detta är försäkringen. Lägg märke till detta. Din kompass kan bara peka på Nordstjärnan. Det är den enda platsen den kan peka på. Om det är en äkta kompass kommer den att svänga mot Nordstjärnan varje gång. Är det riktigt? Så om du har den Helige Ande, så kan Den bara peka mot Ordet. Den kommer aldrig att peka på ett samfund; Den kommer aldrig att peka på en troslära. Den kommer aldrig att peka bort mot något. Den kommer att peka rätt på Ordet! Jag känner det som att jag vill ropa.

Lägg märke till att det är något på insidan i människan som pulserar. När du ser din Stjärna stå där ute, Jesus Kristus, Ordet, och du ser att Anden som är inne i dig inte kommer att låta Den röra sig till höger eller vänster, det är den Enda som kan … Han kommer för att ta Guds ting och visa fram dem, och manifestera dem.

Och Jesus sa: “Han ska göra exakt de ting som Jag säger. Han kommer att uppenbara för dig de ting som kommer att komma, visa dig framåt i tiden, innan det sker.” Förstår ni?  “Han kommer att ta de ting som är Mina och visa dem för er. Och så kommer Han att visa er de ting som skall komma.” Joh. 15.

24-5  Vi ser att Han visar fram tingen och Han tar de ting som är Guds och kommer att visa dem för er, och Han kommer att uppenbara för er de ting som Jesus sade. Med andra ord, Han kommer att göra tingen tydliga.( Ha bara detta i minnet, för vi kommer att använda det om en liten stund.) Att göra det klart, göra det säkert, (ser ni?) då vet du om din Nordstjärna, som är Ordet för varje kristen …

Vad som helst som är emot Ordet …

Se här. Låt mig säga dig något. Lyssna noga till detta. Detta är den fullständiga Gudomliga uppenbarelsen av Gud, Hans vilja och Kristi ankomst; och allt ligger avslutat precis i den här Boken. Och om någon drar dig bort från Detta, kasta bort den kompassen, för det är bara en troslära. Det är bara en organisation … Det är bara ett papper som du stoppar i fickan eller har hängande på ditt rum, inramat. Det är en trosbekännelse. Finn sedan Kompassen som visar dig till Ordet. Amen!

25-1 Lägg märke till att när Paulus hade denna upplevelse, reste han ner till Egypten och Arabien någonstans och studerade i tre år. Ära vare Gud! O! Han måste vara fullt viss. Och när han hade sett … när den Helige Ande vägledde honom Ord för Ord kunde han skriva Hebréerbrevet och visa dessa judar. Verkligen. Varför det? Han var centrerad, den Helige Andes Kompass visade honom rakt på Nordstjärnan.

Om du nu har något som drar dig bort från Den, är det bäst att du låter det vara. Det är sant. Den kommer att peka på Hans Ord och bara på Hans Ord, för den Helige Ande kom för att manifestera eller stadfästa Guds löfte. Det finns ingen trosbekännelse som kan göra det, ingen organisation kan göra det, ingen makt eller något kan göra det, bara den Helige Ande genom Ordet, och Han är Säden.

25-3 Du kan ta ett vetekorn, ett vackert vetekorn, men det kan inte göra någonting, det är dött tills grodden kommer fram i det, då frambringar det många vetekorn. Och Kristus är det Livet, detta Absolut. Om inte vetet har det absolutet i sig, kommer det aldrig att växa till. Om inte vetet har det absolutet, kan det vara hur vackert som helst på utsidan, men det kan inte leva, därför att det inte finns något i det att leva genom. Men när det får detta absolut, kan det se alla kritikerna i ansiktet och säga: “Jag skall uppstå igen.” Varför det? Därför att det har absolutet. Det finns inuti, det måste växa upp.

25-4 “Om ni förblir i mig, och Mina Ord förblir i er, bed då om vad ni vill.”  Det är detta absolut. Men om du har fått trosbekännelser och allt möjligt annat bundet till det… Du kan inte blanda olja och vatten. Du kan ta det och bryta ner det på vilket sätt du vill, det kommer aldrig att blanda sig, därför att det är två olika kemikalier. Och du kan inte få Bibeln och en trosbekännelse som strider mot Bibeln att blanda sig. Du kan inte få ett samfund och en frälsning född i frihet att blanda sig, för så säkert som att Gud bara handlar med … Jag kommer att säga det i viket fall som helst.

Gud bryter aldrig Sitt program. Han kan inte bryta det, därför att Han är oändlig. Och jag inser, vet ni, att detta går ut till massor av människor. Förstår ni? Men Gud kan inte bryta Sitt program. Han kan inte göra något en dag, och så förändra det och göra något annat och säga att Han tog fel den dagen.

26-1 Gud handlar inte med grupper med människor, Gud handlar med en enskild, därför att människor har olika idéer och är uppbyggda med olika natur. Och Gud måste ta denna människa, skaka om honom och dra runt honom och ut ur hans eget själv-liv, tills Han får honom i Sin natur. Därefter handlar Gud med den personen. Se hela vägen bakåt genom tidsåldrarna. Noa och Mose och profeterna, aldrig två av dem samtidigt: det var en, hela vägen bakåt i tiden. Därför, om du säger: “I mängden av råd finns det säkerhet” … Var på din vakt!

26-3 Som jag predikade här i tabernaklet för inte så länge sedan, så var där Ahab och där var Josafat. De skulle gå upp till Ramot-Gilead för att pressa tillbaka… Fundamentalt sett hade de rätt, landet tillhörde verkligen dem. Och fienden däruppe, syrierna, fyllde sina barns magar med vetet som israeliterna skulle äta, Gudagiven egendom. Så fundamentalt sett tycktes det bra. “Gå med mig och bege dig dit upp, och vi ska driva ut dem ur landet.” Ja, det lät mycket bra. I grunden var det rätt, men det fanns villkor. Josafat som var en god.” Han sa: “Men skulle vi inte rådfråga Herren?”

Självklart sa den avfällige Ahab: “Ja visst”, gränstroende, du vet. Han sa: “O, självklart, jag borde ha tänkt på det. Jag har fyrahundra hebréerprofeter som jag underhåller, jag tar hand om dem. De är de bästa som finns i landet. Vi ska ta hit dem.”

Och allihop svarade endräktigt: “Bara res upp, Herren är med dig.”

Fundamentalt sett hade de rätt, men de hade inte fått tag i det där absolutet. Så när han sa: “Finns här inte en till?”… då sa han: “Jo, det finns en till, men jag avskyr honom.” Han sa: “Han talar alltid illa om mig, (ser ni?) och säger alltid…”

26-7 Hur kunde han profetera gott, när hela Ordet…? Elia som hade varit före honom, sa till Ahab: “Hundarna kommer att slicka ditt blod.” Hur skulle denne stadfäste profet kunna säga något som inte var Guds vilja? Hundarna skulle äta Isebel, och dyngan skulle komma att ligga på marken så att de inte skulle kunna säga: “Här ligger Isebel.” Med en sådan förbannelse över en människa, hur skulle någon annan kunna välsigna? Det är så det är idag. Hur kan en människa välsigna dessa ting som tar folk längre bort från Gud hela tiden? Det finns bara en sak att göra. Om du måste stå ensam, förbanna detta i Herrens Namn och stå för det, när du är absolut…

Och du säger. “Ja, broder Branham, du får folk att hata dig.”

Gud kommer att älska mig. Det är mitt absolut. Man kan inte stödja sig på köttets arm, du måste stödja dig på Ordet, det Gud sa att vi skulle göra.

27-4 Hur visste Mika att han hade rätt? Han väntade, han hade en syn. De hade också ett syn, men synen stämde inte överens med Ordet. Och idag är det likadant … Mika jämförde sin vision med Ordet, och då såg han att han och Ordet var tillsammans. Idag, om din vision är i motsättning till Ordet, så låt den vara, därför att det är ett fel absolut. Mikas absolut var precis efter Ordet, så han kunde stå och säga det han sa, och tro det. När de slog honom på munnen och sa: “Vilken väg gick Guds Ande?”, sa han: “Du kommer att upptäcka det, när du sitter i den inre kammaren.” Riktigt. Ahab sa: “Sätt den här mannen i den innersta fängelsehålan, och när jag vänder tillbaka i frid, ska jag ta hand om den här karlen.”

“O, nu Mika, hur är det med detta? Ditt huvud kommer att bli avhugget, när han kommer tillbaka.”

27-6 Mika stod där lika modig som Stefanus gjorde, (Amen) lika villig som min Herre vandrade till korset, lika obekymrad som Daniel gick ner i lejongropen, eller som Sadrak, Mesak och Abednego gick till den brinnande ugnen. Absolut! Han stod där och sa: “Om du vänder tillbaka alls …” Varför det? Han var absolut. “Om du alls vänder tillbaka, har Gud aldrig talat till mig. Hugg då av mig huvudet.”

Han hade ett absolut. Han visste att hans Kompass som hade lett honom till den här visionen, var exakt med Nordstjärnan. Ja, du! Hans ankare höll. Ja, Ordet och bara Det…

Om ditt absolut … om du har ett absolut i ditt liv…

28-1 Det fanns en tid, ni vet, då skick och bruk hade ett absolut. Jag kan inte komma på den kvinnans namn, men hela nationen litade på det som denna kvinna sa. ( Jag har glömt hennes namn. Jag noterade det här, men jag kunde inte komma på kvinnans namn – vem det var. ) Men här för några år sedan, måste de vara … Vad den här kvinnan sa … Om hon sa: “Använd kniven i vänster hand, så var det så, det var absolutet. Hon var svaret på allt det där. Och om du tog gaffeln i vänster hand, så hade du fullständigt fel. Vad hette hon? ( Församlingen svarar: “Emily Post.” – utg.) O, ja, det var det, säkert. Ja, det var hon.

Ja, ni var absolut… och hon var absolutet, när det gällde etikett Det måste vara så. Vi finner många sådana saker. Men vi finner att nu är det borta.  Ät hur du vill. Ja, du. All right. Men det var absolutet, när det gälle etikett. Du måste göra det på det sättet.

28-3 Det fanns en tid när Adolf Hitler var Tysklands absolut. Vad han än sa … sa han: “Hoppa!” så hoppade de, när han sa: “Döda!” så dödade de. Millioner av judar, han nickade med huvudet. Ni ser vad som hände med den sortens absolut? Det såg ut som makt, men det var emot Ordet.

“Hur vet du att det var emot Ordet?” Gud sa, när Bileam försökte se ner över Israel för att förbanna det, han sa: “Jag ser honom bo avskilt. Hur rättfärdiga är dina tält. Den som förbannar dig skall bli förbannad, och den som välsignar dig skall bli välsignad.”

Det ser ut som att Hitler kunde ha sett det. Det ser ut som att Tysklands kristna kunde ha sett det. Förstår Ni?  Det absolutet… det var absolut emot Ordet… Ni vet, som det har sagts: “Gud gjorde människan, men människan gjorde slavar”… den ene försöker härska över den andre. Vi har en Härskare, det är Gud.

Men Hitler var Tysklands absolut. Se på det idag. Se nu vad som hände? Det var ett felaktigt absolut. Varför det? Det var tvärt emot Ordet! Och nu ser ni vart alltihop förde till. Vanära.

28-8 Och om ditt absolut är i någon organisation, eller i någon känsloförnimmelse, eller något annat vid sidan av Jesu Kristi Person, kommer du att komma fram till samma portion skam, bara värre. Ser ni? Om ditt absolut inte är Kristus, som är den enda samlingspunkten för det mänskliga livet, och Kristus är Ordet, inte din kyrka, inte ditt ord, Ordet. Förstår ni? “På detta absolut ska Jag bygga Min Församling” – på Kristus, Ordet.

29-1 Det fanns en tid när Mussolini var Roms absolut. Jag vet inte om jag kan ha läst en artikel, det kan hända att jag har läst det i en bok, eller att någon har sagt mig det, men någon blev intervjuad angående Mussolini, han ville göra romarna till atleter. Och det fanns en stor atlet-staty där, som han ordnade med. Det är helt i ordning. Grekerna hade den idén för många år sedan. Romarna har alltid försökt ha det. Idrott är helt i sin ordning, men kom ihåg, det ersätter inte Kristus. Det spelar ingen roll hur stark du är, det har inte något med det att göra. Han är all makt.

29-2 Och du ser vad han försökte bygga Rom på? Han försökte bygga Rom på ett absolut,

att han var det absolutet. Och man sa att hans chaufför en dag var en minut för tidig och han sköt honom. Han sa: “Jag sa inte: ‘Var här en minut före nio’, jag sa: ‘Var här nio.’”

Han kuggades, och han sköt honom. Ser ni? “Jag vill inte ha dig en minut före, jag vill ha dig här klockan nio”, Ser ni? Lägg märke till vilket absolut han försökte göra sig själv till. Men ni ser vad som hände?

29-3 Många av er här, som har varit med länge, Roy Slaughter kanske, och längre tillbaka än så, kommer ni ihåg där borta, när jag talade till er om profetia? En dag där nere vid Odd Fellows byggnad, innan vi någonsin kom hit, sa jag: “Mussolini kommer att få ett skamligt slut.”

Jag sa: “Hans första invasion, blir att han kommer att gå in i Etiopien. Och Etiopien kommer att falla för hans fötter, men han kommer att komma till sin ände, och ingen kommer att hjälpa honom, och han kommer att bli begraven i vanära”, Så blev det med honom.

Jag sa: “Det har uppstått tre -ismer: nazismen, fascismen och kommunismen.” Jag sa: “Dessa -ismer kommer att gå runt och komma fram i en, det kommer att vara kommunismen. Se upp! Kommunismen kommer att bränna ner Rom.” Ser ni? Lägg bara märke till det. Den är ett redskap i Guds händer. De tror att de är emot Gud, men de arbetar rakt in i det hela tiden, och vet det inte. Han bara använder dem som en marionett, en sorts verktyg i Hans hand, som Han gjorde med Nebukadnessar och många av de andra.

29-5 Lägg nu märke till detta! Förstår ni? Det fanns en tid, när Farao var Egyptens absolut, men se var det är nu. Förstår ni? Det misslyckades alltihop. O, det är fel sort, så de misslyckas alltid.

De är mänskliga absolut. Du kan inte ta ett människogjort absolut, jag bryr mig inte om ifall det är en president, om det är en diktator, om det är en kung, om det är en kyrka, om det är en organisation, om det är en trosbekännelse, alla dessa ting kommer att förgås, precis som alla absolut av detta slag genom tiderna. Vi kan se tillbaka … Se tillbaka! Se på människor som litade på kejsare, se på människorna som litade på diktatorerna, se på människor som byggde sitt hopp på den sortens absolut, och se var de är idag.

30-2  Låt oss nu vända oss om och se på de människor som byggde sitt hopp på Bibeln, på Guds Ord, och höll Det för ett Absolut, se var de är nu.

Paulus ger en liten sammanfattning av dem i Hebréerna, kap 11: vad de gjorde, hur de segrade över konungariken, verkade för rättfärdighet och så vidare, och de vandrade omkring i fårskinn och getskinn, världen var inte värdig att hysa dem. De väntar i härligheten på den stora uppståndelsen.  Ser ni? All right. Några av dem uppnådde inte dessa mirakel, likväl gav de sina kroppar, medan de såg fram mot denna uppståndelse. De avslutade sina liv, de brydde sig inte om det. De ville fortsätta att offra sig, så att de kunde få del i den uppståndelsen och det var, vad de gjorde.

30-4 Ja, när det gäller absolut… Vi talar om absolut… Ni vet att vår högsta domstol är ett absolut. Det är ett absolut, det är den slutliga avslutningen på alla argument i den här nationen. Det är sant. Deras beslut är ett absolut, vår högsta domstol. Det är riktigt. O, jag vet att vi inte tycker om det ibland, men det är ett absolut i alla fall. Ja, du. Hur skulle det vara, om vi inte hade detta, hur skulle det då gå?  Men det är ett absolut, det är säkert. Varför det? Det är därför att vår nation har bundit sig till det.

När högsta domstolen till slut fattar sitt slutgiltiga beslut, så är det avgjort, det finns ingen … Vart går du efter det? Du måste följa deras beslut, det är det hela, du är tvungen till det. De har sista ordet, de är “amen.”

Du kan pröva det i den lokala tingsrätten; du kan pröva det i magistraten, och så gå till alla slags domstolar, och till federala domstolar, men när vi har kommit till högsta domstolen, så är det avgjort. Det är riktigt. Ibland tycker vi inte om det … “Ja, jag tycker inte om deras beslut.” Men försök att komma undan det en gång. Det är nationens absolut. Och hur skulle det vara om vi inte hade det? Ja. Vi är tvungna att ha ett absolut. Alla måste ha det. Du har ett. Men det jag försöker tala om för dig, ge en bakgrund och visa dig vad absolut är.

Ja, nationens högsta domstol är nationens absolut. Det är det sista i varje slags tvist. De avgör det. Det de säger, så är det.

31-3 Det finns ett absolut i ett bollspel. Det är domaren. O, ja! Ibland tycker vi inte om hans beslut heller, men det blir så i alla fall, Domarens beslut är sista ordet. Det är riktigt. Oavsett vad andra säger, om han säger att det är “strike”, så är det “strike.” Det är riktigt. Helt säkert. Det spelar ingen roll vad andra säger, det har inte något med saken att göra. Och låt oss bara tänka på det. Om du… (Jag går inte på bollmatcher, men jag råkade bara anteckna det här.)  En domare är absolutet i bollspelet.

En av dem säger: “Det var vår boll!”

En annan säger: “Du ljuger!”

Någon säger: “Den är inte åt det här hållet, den borde ha varit åt det hållet.”

Domaren säger: “Slag.”

Förstår ni? Resten av dem tar sina stolar och sätter sig ned. Någon av dem protesterar men … Jag kan föreställa mig att de “buar” åt honom inom sig, men det är ett “slag” i alla fall. Varför det? Han har sista ordet.

Den första basmannen säger: “Du vet det, den passerade!”

Den andra säger: “Du vet att det är fel!”

Han har sagt: “Slag.” Det avgjorde saken.

“Sluta då, gå tillbaka till din plats.”

31-5 Hur skulle det gå, om det inte fanns någon domare vid bollspelet? Kan ni föreställa er vilken sorts spel det skulle bli?

En av dem säger: “Det var ett slag”!

Någon annan säger så här och någon annan säger något annat.

Någon annan säger: “Du är en lögnare!”

De skulle bråka och slåss. För att ha ett bollspel måste du ha ett absolut. Och han går därute och det spelar ingen roll, om du inte tycker om honom eller vad det än är, han är det absoluta ändå. Han är absolutet, hans ord är det slutgiltiga. Det spelar ingen roll vad du säger om det, det är så. Om de nu inte gjorde det så, skulle hela spelet bli ett kaos. Är det riktigt?

32-2 Vad skulle nationen vara, om det inte fanns en domstol? Om det inte fanns en högsta domstol i den här nationen, hur skulle det bli – vad skulle det leda till? Nationen skulle hamna i kaos. Om det inte fanns någon domare i bollspel, skulle det sluta med att du inte kunde göra det första kastet, förrän någon skulle börja bråka. Någon stod där och kanske bollen verkligen träffade rätt på målet, men den andra karlen sa: “Å, nej! Nej, nej, nej! Det gjorde den inte.” Och så skulle det sätta igång. När den första bollen var kastad, skulle de argumentera om den. En av dem säger: “Det var ett ’slag.’” Den andre säger: “Det var inte ett ’slag.’”

Förstår ni? Man måste ha någon som spelet är knutet till, och det är domaren. När han säger: “Slag”, så är det “slag.” Om han säger: “Boll” så var det “boll.” Vad han än säger, så blir det så. Det är så. Och om man inte gör det så, skulle man inte ha något spel.

32-5  Låt mig visa er ett annat absolut. Det är rött ljus, ett rött ljus. När det säger: “Stopp”, så betyder det stopp! Om du kör mot rött ljus, kommer du att få betala för det. Men om den här staden inte hade några ljus här ute, stoppljus, viken sorts stad skulle det då vara? Den måste ha ett absolut. Jag bryr mig inte om vad polismannen, eller några andra som stod där, sa, de kommer i andra hand.

Om någon kan bevisa att du körde igenom på grönt ljus, så bryr jag mig inte om vad polismannen sa, de har fel. När ljuset säger: “Kör!” betyder det kör! Det är det absoluta. Du kan bevisa det, ljuset sa: “Kör!” Polismannen kan ha stått någonstans, borgmästaren i staden kan ha stått någonstans. Det förändrar inte saken ett dugg. Om du har bevis på att det var “kör”, då kör du. Och om någon kör på dig, då var det deras fel. Du kan bevisa det. Det är rätt. Vi kan bevisa vad vi talar om. Det är riktigt.

Hur skulle det nu vara, om det inte fanns något rött ljus? Någon körde fram mot en korsning, … se hur det skulle bli. Någon säger: “Hallå där, ur vägen, jag har bråttom. Jag måste till jobbet, jag är sen nu och jag kör igenom nu.”

Någon annan säger: “Det är bara något du tror, jag är den som kör över, för jag var här först. “Och jag kan se en kvinna komma ut och rätta till håret. Hur skulle det vara, om vi inte hade rött ljus? Skulle det inte bli en röra i trafiken?

33-3  Det är det som är felet med kyrkorna. Ser ni? Det är riktigt. Det är orsaken till att de har en sådan samfundsmässig röra. Det är exakt rätt. Ingen kommer någonstans. De står där och bråkar.

Här är Guds Ljus. När Det säger: “Kör!” så kör. När Det säger: “Stopp! Detta är långt nog!” så stoppa. Det är rätt. Det är på detta vi är baserade: Detta, det här Ordet, inte vad en grupp människor sa, eller någon annan grupp människor sa.

Jesus sa: “Dessa tecken skall följa dem som tror.” Låt oss gå. “Gå därför ut i hela världen, och predika Evangelium för hela skapelsen.”

33-6  Du vet, hur bra utbildning än är, men Jesus begärde aldrig det. Det är riktigt. Hur bra kyrkor än är, … byggnaderna, men Han begärde aldrig det.

Hur bra sjukhus än var … kyrkorna bygger sjukhus. Det är bra, vi sätter värde på det, men Han begärde det aldrig.

Han sa till Församlingen: “Predika Evangeliet.” Och Evangeliet kom inte bara i Ord, men genom kraft och manifestation av Ordet. Paulus sa så. Gå och manifestera Evangeliet. O, du! Om det var på det sättet…

33-8 O, vi lever i dag i en tid, när vi har de bästa läkare som man någonsin har haft. Vi har de bästa mediciner man någonsin har använt. Ni vet det. Och vi visar aktning för dessa människor, vi ber för dem. Jag gör det, och jag hoppas att ni gör det.  Dessa människor som med förståelse av känslor… De har två sinnen att arbeta genom, det är genom att se och känna, och genom att höra. De arbetar genom ljudet från ett hjärta, eller genom att känna en tumör eller någonting, eller genom att se något de kan se, en sjukdom som visar sig, eller något som täcker ansiktet eller kroppen någonstans. De arbetar på basis av dessa ting, (förstår ni?) De försöker att ge mediciner i så stora mängder att den kan döda sjukdomen, utan att den kommer att döda dig, ock så vidare. Det är deras uppgift att arbeta med det, och vi sätter värde på det. Det är mycket bra.

Men vi har fått de bästa läkarna, den bästa medicinen, de bästa sjukhusen, och mer sjukdom än vi har haft någon gång. Vi har mer otro än vi någonsin har haft. Ja, du. Det är precis så.

34-2 Predikanter har organiserat sig, och fått stora samfund och tar in vad som helst o. s. v. och gör allt för att få tag i en församlingsmedlem. Och de har gått på något seminarium som en kyckling som kläcks ut ur en äggkläckningsmaskin och de kläcks ut genom en kvarn, som får ut dem på det där sättet. Och ibland vet de inte mer om Gud än en hottentott gör om en egyptisk riddare. De låter dem gå igenom så där och … Så är det. Förstår ni?

O, det vi behöver i våra församlingar är en man som har fått ett absolut! Det vi behöver i en metodistkyrka, baptistkyrka, pingstkyrka, den presbyterianska kyrkan är ett absolut, en Guds man som står bunden till Ordet och till Kristus, och för församlingen till en ställning, där varje medlem vandrar efter det här Ordets villkor, och ser det här Ordet manifesterat, att det följer: “Dessa tecken ska följa dem som tror, ut i hela världen.”

De sa: “Det blev slut med det.”

Jesus sa: “Gå ut i hela världen; predika Evangelium för hela skapelsen.”

Vi har ännu inte nått hela världen, och långt ifrån all skapelse. Hur långt?  Hela världen. Till vem? Varje skapelse. Vad kommer att ske? “Dessa tecken ska följa dem som tror: I Mitt Namn skall de kasta ut onda andar; de skall tala med nya tungor, om de skulle ta upp en orm, eller dricka något dödligt gift, skall det alls inte skada dem; om de lägger sina händer på de sjuka, skall de bli bra igen.” Det är det absolut som håller kvar där, Ordet, Nordstjärnan, den kompass som pekar rakt emot Det. Det är det vi behöver.

34-6 Men vi reste ut och byggde institutioner, organiserade folket, tog upp medlemmar och bråkade med baptisterna, därför att de inte trodde det på det sättet som vi trodde, och metodisterna, för att de inte gjorde på det här viset och vi kläckte fram ett större seminarium och byggde en större kyrka, hade plyschöverdragna stolsitsar, en större orgel och så vidare, och en bättre klädd församling och de har fått borgmästaren och alla möjliga i kyrkan, och vad har vi fått? En massa död, knutet till ett samfundsmässigt absolut! Död! O, förbjud…

35-1 Om jag dör under mitt lopp, så är Jesus Kristus mitt absolut, på Detta tror jag. Även om alla går ut … Doktor Davis sa till mig: “Billy, om du predikar något sådant kommer du att predika det för stolparna i kyrkan.”

Jag sa: “Då ska jag predika Guds Ord för stolparna, för Gud kan uppväcka barn åt Abraham av dessa stolpar.”

Det är riktigt! Guds Ord är Sanning.

Han sa: “Tror du att de kommer att tro dig?”

Jag sa: “Det är inte min sak. Det är min uppgift att förbli trofast mot detta Ord.”

Det är riktigt.

Han sa: “Tror du att du kan möta en utbildad värld på det här sättet, med en teologi om gudomlig helbrägdagörelse?”

Jag sa: “Det är inte min gudomliga helbrägdagörelse, det är Hans löfte. Han var Den som gav befallningen.”

35-3 O, och jag kommer ihåg, när Han svepte ner dit i det där stora Ljuset, där jag stod där borta längst ner vid floden i juni 1933, när Han sa: “Som Johannes Döparen blev utsänd som en förelöpare före Kristi första tillkommelse, sänder Jag dig med ett Budskap till världen som förelöpare före Kristi andra tillkommelse.” Och det har gått runt världen, när väckelseeldarna hade brunnit i femton år på nästan varje berg… Gudomlig helbrägdagörelse över nationerna, och kraften, och återupprättelsen, … Och nu tror jag att hon är redo att komma fram till den slutliga höjdpunkten där borta för att frambringa en tro som ska rycka bort Församlingen in i härligheten. (Det är sanningen.) Och Hon ligger i Budskapen! Vi är verkligen vid ändens tid. Vi har talat om det och allt, men saken har rört sig mot oss nu. Hör dem! Ja, du. Här är ett. Det är riktigt.

35-4 Det röda ljuset avgör saken, som jag har sagt: Det är det hela. Det röda ljuset talar om för dig vem som kör. Det spelar ingen roll vad någon annan säger, det är vad det röda ljuset säger. Du kan verkligen få en röra i trafiken, om du inte bryr dig om det röda ljuset. Det måste finnas ett absolut. Ja, du!

Precis som för Församlingen, där måste finnas ett absolut. För folket i kyrkan, måste du ha ditt absolut. Men idag har varje kyrka sitt eget absolut. Förstår ni? Och försök inte ta …

“Vi baptister tror detta!”

“Vi metodister tror detta!”

“Vi presbyterianer tror detta!”

“Vi pingstvänner tror detta!”

Det är i sin ordning, men varför tar ni inte med resten av Det? Vad är det för fel på resten av Det? “Vi baptister tror på nedsänkning.”

Det är bra. Men hur är det med Dopet i den Helige Ande? Hur är det med att tala i tungor? Hur är det med helbrägdagörelsens gåvor? Hur är det med profetia?

“O, nej! Vi har inte det, det var för en annan tid.” O, du!

36-4     Ni pingstvänner säger: “Ja, vi tror på att tala i tungor som beviset.”

Visst, att tala i tungor är helt rätt, men det är fortfarande inte beviset. Många människor talar i tungor (det är sant) och det är så långt de någonsin går. Djävulen kan efterlikna varje gåva som finns, varje gåva som finns i Bibeln.

Paulus sa: “Om jag talar både människors och Änglars språk, om jag ger min kropp till att brännas som ett offer, om jag säljer alla mina ägodelar för att ge till de fattiga, om jag hade tro att förflytta berg, om jag gick genom seminarium och lärde all den kunskap som finns att lära sig, är jag fortfarande inget.”

36-6 Det är Kristi Person: Kristus. Tag emot Honom. Och du kan inte ta emot Honom, utan att ta emot Hans Ord. Ordet måste komma först, därefter kommer Livet in i detta Ord och manifesterar Ordet.

Sa inte Jesus: “Om Jag inte gör Min Faders gärningar, så tro Mig inte.” Det var Guds Ord som blev manifesterat. Gud var i Kristus och försonade, uttryckte Sig Själv för världen, vad Han var. Det var absolutet. Det var det eviga absolutet där. Så säger du: “Är det, det eviga, broder Branham?” Det var det.  “Hur är det då i dag?”

Jesus sa: “Den som tror på Mig, skall själv göra de gärningar som Jag gör.” Samma absolut… Det är bra.

37-1 Var och en har sitt eget absolut. O, du! Det är precis som det var på Domartiden: Var och en gjorde det som var rätt i sina egna ögon. På domartiden hade var man sitt eget absolut. Han gjorde bara det han ville göra, och det är så det är nu. Var man gör rätt i sina egna ögon.

Ja, vet ni orsaken till att de gjorde det under domartiden? Detta kan komma att chockera lite grand. Men orsaken till att de gjorde detta under domartiden, var att de inte hade någon profet som Herrens Ord kunde komma till på den tiden, så var man kunde göra det han ville i sina egna ögon. Och det är exakt det som har hänt idag. Vi har inte profeten i dessa samfundstider, men Gud lovade oss en. Förstår ni? Förstår ni? Han har gjort det. I de sista dagarna ska Han uppresa och sända Elia tillbaka på scenen igen, och han skulle vända barnens hjärtan tillbaka till fädernas tro – tillbaka till den ursprungliga Pingsten. Ni vet att Han sa det!

37-4 Nu vet jag att ni vill hänvisa till, som Han gjorde där, till Johannes (i Matteus 11:6, tror jag det är,) – när de sa: “Vem tror ni att denne man var, denne Johannes?”

Han sa: “Om ni kan ta emot det, det är denne som det talas om: “Se Jag sänder Min budbärare framför Mig.” Det är Malaki 3, inte Malaki 4.

Men kom ihåg, om detta var Malaki 4, så tog Ordet fel, för Han sa att just vid den tiden skulle hela världen brännas och de rättfärdiga skulle gå på de orättfärdigas aska. Nej. Blanda inte ihop det, bröder. Låt Det säga bara precis det som Det säger. Det är riktigt. Han lovade det i de sista dagarna, och det kommer att vara precis mitt ibland oss.

37-6 Kom ihåg, under domartiden gjorde var och en som han ville. Det fanns ingen man som kunde göra detta Ord levande. Det fanns ingen profet. Herrens Ord kommer alltid till profeten. Det är riktigt. Och han är alltid hatad. Det är bara en liten grupp som älskar honom. Ni förstår? Men jag menar att det var alltid så. Gud förändrar inte Sitt tillvägagångssätt. Han kan inte det och vara Gud. Om Gud någon gång säger något eller gör något, så måste Han göra det nästa gång. När den där krisen uppstår, och Han då inte handlar på samma sätt andra gången som Han gjorde första gången, handlade Han fel första gången. Och vem vill anklaga Gud för att handla fel? Vem är du att du kan tillräkna Gud synd? Det är vad Jesus sa: “Vem av er kan anklaga Mig för synd?” Vad är synd? Otro. “Den som inte tror är redan dömd.”

“Vem av er kan visa Mig att Jag inte har fullbordat allt Messias skulle göra?”

Förstår ni? Ingen sa ett ord. Messias var en Profet, och Han hade bevisat att Han var det. De hade inte haft en profet på hundratals år, sedan Malaki, och här stod Han fram på scenen. Han var ett mysterium för folket och en stötesten för deras församling, för Han sa: “Se jag lägger i Sion en utvald, dyrbar Hörnsten, o, en Stötesten. (Ja!) Men var och en som tror på Honom, skall inte komma på skam.” Det är riktigt. Där var Han. Och de… det bara fullbordade Skriften helt exakt. Men dessa som trodde Honom hade ett absolut.

38-2 Lilla Marta, när hon såg Lasarus komma ut ur graven, visste hon Vem det var.  Till och med innan Det gjorde det, hade hon absolutet att veta: “Jag tror att Du är Guds Son som skulle komma i världen. Till och med nu, fastän min broder är död, så bara tala Ordet; Gud kommer att göra det.” Amen! Hon var absolut säker. Det är riktigt.

Och när hon sa det, och hon menade det av sitt hjärta, sa Han: “Var har ni begravt honom?”

Hon sa: “Kom och se.” Där stod Han med en vision, för Han sa: “Jag gör inte något, förrän Fadern först visar Mig det, Joh. 5:19 .

Han begav sig iväg från Lasarus hus. De sände bud på Honom för att komma och be. Han visste att Lasarus skulle dö, och efter en lång stund, sa Han: “Vår vän Lasarus sover.”

De sa: “Då blir han frisk.”

Han sa: “Han är död, och för er skull är Jag glad att Jag inte var där.”

( De hade bett Honom att be för honom.) Så går Han tillbaka och säger: “Men Jag går för att väcka honom.” O, du. Inte: “Jag skall gå och se vad jag kan göra.” “Jag skall gå och väcka honom.”  Varför det?  “Fadern har redan visat Mig exakt vad Jag skall göra.”

38-8 Han gick ner till graven. Där stod en Man; där stod Gud i kött, som kunde ha sagt till stenen: “Försvinn.” Och den skulle ha försvunnit, men Han sa till kvinnorna, dessa stackars kvinnor, små, unga kvinnor, Han sa: “Ta bort stenen!”

Du har också något du skall göra. Förstår du? Och de rullade bort stenen, och det gjorde dem illamående, han luktade så. Där stod Han. O, du! Jag kan se Honom räta på den lilla, klena gestalten, för Bibeln säger att där fanns inte någon skönhet, så att vi skulle ha behag i Honom, Han var inte så mycket att se på. Förstår ni?

39-2 Precis som David. Han blev utvald till kung, när han bara var en liten rödkindad pojke. Ser ni? Alla de stora, väldiga karlarna sa: “Skulle inte han se vacker ut med en krona på sitt huvud?”

“Ta den här äldre sonen”, sa Isai.

Samuel sa: “Gud förkastade honom.”

Han förde fram alla sina söner.

Han sa: “Har du inte ytterligare en?”

“Ja, vi har en, men han skulle inte se ut som en kung.

Ja, han är en mycket liten,

rödkindad pojke, med lutande axlar.”

“Gå och få tag i honom!”

Och så snart han kom vandrande fram inför denne profet, föll Anden på honom. Han sprang fram med oljan och tömde den på hans huvud och sa: “Detta är er konung.” Så var det. Ja, du.

39-4 Och Jesus stod där, med hopsjunkna axlar, kanske, Han hade börjat bli gråhårig, när Han ännu inte var mer än trettio år gammal.  Bibeln säger att Han kanske såg ut som om Han var fyrtio. Judarna sa: “Du är man, inte över femtio år och Du säger att Du har sett Abraham. “Han sa: “Förrän Abraham blev till, Är Jag.” O, du. Joh.8.

Så upptäcker vi att här stod Han vid graven. Han visste att visionen måste sätta in. Han visste att det måste ske: “Tag bort stenen!” Han luktade, insvept i liksvepning, han hade varit död i fyra dagar, hans näsa hade redan fallit in, på så lång tid.

39-6 Där stod Han, rätade på Sin lilla kropp: “Jag är Uppståndelsen och Livet. Den som tror på Mig, han skall leva, om han än dör.” Säg mig en man som någon gång kunde komma med ett sådant uttalande.  “Den som lever och tror på Mig skall aldrig dö! Tror du detta?”

Hon sa: “Ja Herre.” Fast det såg ut som om Han hade svikit henne. När hon sände bud på Honom, gick Han inte. Hon kallade igen, men Han gick inte.

Men här säger hon: “Jag vet att Du är Kristus, Den som skulle komma i världen.”

Han sa: “Lasarus, kom ut!”

Och en man som hade varit död i fyra dagar … Varför det? Vadå? Kristus hade absolutet. Han hade sett visionen, den kunde inte ta fel. Det är riktigt. Den kunde inte ta fel. Han var absolut säker.

Och Marta var absolut säker. Om hon kunde få Honom att erkänna, vad hon trodde Honom att vara, skulle hon få det hon bad om. Riktigt! Där var de, absolutet, det passade in tillsammans med Ordet, och det var det hela.

40-4 Varje människa idag gör vad som ser gott ut i den personens egna ögon, därför att det inte finns någon profet. Se på domartiden.  Se på den tiden då (jag tror det var Elia eller Elisa, en av dem. Javisst.) … den döda babyn … den sunemitiska kvinnan, hon gjorde …

Elisa var Guds man på den tiden, inte bara någon god, intelligent lärare. Nej, han var en gammal man som vandrade omkring. Hade han bara kommit till din dörr idag, hade du troligen skickat bort honom. En hel nation hatade honom. Jesabel och alla de andra hatade honom, därför att hon satt i Vita Huset och fick alla kvinnorna att göra så som hon gjorde, och alla hade henne som förebild, och Ahab var förvänd – hans huvud var styrt av hennes makt. Vi är inte långt från det idag, nästan precis det samma, så är det. De hade all popularitet och all… de var “insnöade” allesammans.

40-7 Men denna lilla sunemitiska, (jag tror hon var en sunemit) när hon kom och såg den kraften som var i Elisa, sa hon: “Jag ser att han är en helig man.”  Och när babyn låg död sa hon: “Sadla mulåsnan och stanna inte!” Hon reste dit upp … hon visste … Jag tycker om detta, det sättet hon kom på; hon kom till sitt absolut, sin förtöjningsstolpe.

Elisa sa: “Här kommer den där sunemitiskan. Hon sörjer, men jag vet inte vad som är fel.” Ser ni, Gud visar inte Sina tjänare allt, bara det Han vill att de skall veta.

Så han sa: “Hennes hjärta är bedrövat, men jag vet inte.” Han sa: “Spring och ta reda på det, Gehasi, och se vad som är fel.”

Han sa: “Är allt väl med dig? Är allt väl med din man? Är allt väl med din son?”

Se på henne. O, du! Det här är det. Hon sa: “Allt är väl.” Varför det? Hon hade kommit till sitt absolut. “Allt är väl.”  Och hon föll ner på knä. Först föll hon ner vid hans fötter och Gehasi reste henne upp. Det var inte riktigt inför hans herre. Han reste henne upp, och hon började att berätta för honom.

41-3 Ja, han hade inte något absolut nu. Han visste att han hade kraft på grund av visionen att ge henne barnet, men vad kunde han göra nu? Han tog sin stav och gick ner i rummet, stängde alla dörrarna, sedan han tagit ut alla andra. Han gick fram och tillbaka i rummet. Han hade ett absolut, om han bara kunde få kontakt med det. Fram och tillbaka, upp och ner i rummet… O du! Omedelbart kände han att något träffade honom; han lade sig över babyn, reste sig upp igen, gick undan. Babyn rörde sig lite, blev varm. Han vandrade fram och tillbaka; han fick inte en fullgod kontakt med absolutet. “Vad var det, Herre? Vad sa Du att jag skulle göra?”

När han vände sig om, såg han utan tvivel en vision: den lille pojken sprang och lekte, hoppade rep, eller något sådant, han lekte. Han kastade sig själv på babyn, satte sin näsa mot hans näsa, sina läppar mot hans läppar. Och Guds kraft reste upp babyn till liv. Vad var det? Kvinnans absolut var profeten, profetens Absolut var Gud. Och tillsammans med Ordet: “Jag är Uppståndelsen och Livet”, Guds kraft, denne Skapare …

Babyn väcktes upp igen.

41-5 Säkert. Orsaken till att varje människa handlade på sitt eget sätt, var att de inte hade någon profet som Herrens Ord kunde komma till. Ordet och profeterna saknades på den tiden.

O, jag såg det vid min omvändelse, den tiden som vi levde i. Jag är så glad att Gud fick tag i mig, innan kyrkan gjorde det. Jag hade troligen varit en otroende. Ja, du. Allt detta gytter, denna röra, och alla säger. “Ja, kom över och anslut dig till oss. Och om du inte gör det, ja, då kan du ta ditt medlemskort och gå och ansluta dig till den andra.” O! “Vill du inte ta ditt medlemsbrev in i vår gemenskap?” Jag tror att det finns ett brev, det är när Kristus skriver ditt namn i Lammets Livets Bok. Det är det enda det är skrivet i.

42-1 När jag har sett alla samfunden … Vår bakgrund är irländsk, som tidigare var katolsk, och jag såg att det var korrupt och ruttet. Jag gick till en viss samfundskyrka här i stan; de sa: “O, vi är vägen, sanningen och livet; vi har alltihop.” Jag reste till en annan i New Albany. De sa: “O, du! De där karlarna där uppe vet inte vad de talar om.” Katolikerna sa: “Ni tar fel allesammans.”

Jag tänkte: “O, du gode tid!” Jag lekte med en liten luthersk pojke, en liten tysk lutheran, och jag gick bort till honom och sa:

“Var går du i kyrkan?”

“Jag går i den kyrkan.”

Jag gick dit, och fann att de sa att de var vägen. Jag gick till broder Dale i Emmanuel Baptist- kyrkan eller första Baptistkyrkan, de sa: “Detta är vägen.”

Och jag gick bort till den irländska kyrkan, de sa: “Men detta är vägen.”

Jag tänkte: “O, du. Jag är så förvirrad, jag vet inte vad jag skall göra. Men jag vill komma rätt!”

42-6 Jag visste inte vad jag skulle göra, och jag visste inte hur jag skulle omvända mig. Jag skrev ett brev. Jag tänkte: “Jag har sett Honom i skogarna.” Jag skrev ett brev till Honom; jag sa:

“Käre Herre. Jag vet att Du går förbi nerför den här stigen här, för jag satt här och jagade ekorre. Jag vet att Du kom förbi, och jag vet att Du är här. Jag vill att Du… Jag vill säga Dig något.”  Jag tänkte: “Vänta nu ett ögonblick. Jag har aldrig sett någon som jag inte … Jag ville tala med dem; jag vill tala med dem. Jag vill tala med Honom.”  Jag tänkte: “Ja, jag vet inte hur jag skall göra det.”

42-8 Jag gick ut i skjulet och böjde knä, det var vatten där, vått, och en gammal bil stod där som var skrotad. Och jag sa: “Jag tror att jag sett en bild … jag tror att de håller händerna så här”, och jag gick ner (på knä) . Och jag sa: “Vad skall jag säga?” Jag sa: “Man måste göra det här på något visst sätt, och jag vet inte hur. Jag vet att det finns ett sätt att närma sig allting på, och jag vet inte…”

Jag höll mina händer så här och sa: “Käre Herre, jag önskar att Du skulle komma och tala med mig bara ett ögonblick. Jag vill tala om för Dig hur eländig jag är.” Jag höll mina händer så här. Jag lyssnade. Folk kunde säga: “Gud talade till mig”, och jag visste att Han verkligen talade, för jag hade hört Det, när jag var barn, när Han sa till mig att inte dricka och sådant. Han svarade mig inte.

Jag sa: “Kanske det var meningen att jag skulle hålla händerna så här.” Så jag sa: “Käre Herre, jag – jag vet inte helt precis hur jag skall göra det här, men jag litar på att Du vill hjälpa mig, vill Du det?”

43-3 Alla predikanterna hade talat om för mig att jag skulle komma och ansluta mig till dem, och stå upp och säga att man tog emot Jesus Kristus, och att man trodde att Jesus var Guds Son. Onda andar tror samma sak, så jag tänkte: “Jag måste ha något bättre än det.” Så jag satt där på det viset.

Jag läste om där Petrus och Johannes gick genom den port som kallades Sköna porten, och där satt en man som varit vanför ända från moderlivet. Han sa: “Silver och guld har jag inte, men det jag har …” Jag visste att jag inte hade det.

Så jag försökte finna ut hur jag skulle göra det; jag visste inte hur jag skulle be. Jag knäppte mina händer, och därefter lade jag mig ner så här. Då kom självklart Satan in på scenen och sa: “Ser du? Du väntade för länge. Du är redan tjugo år gammal, det är ingen idé att du försöker det nu …”

43-6 Då bröt jag ihop helt och började gråta. Och när jag verkligen var nerbruten, sade jag: “Jag tänker tala. Om Du inte talar till mig, tänker jag tala till Dig ändå.” Så jag sa: “Jag är inte god; jag skäms över mig själv. Herr Gud, jag vet att Du hör mig någonstans.  Du kommer att höra mig. Jag skäms över mig själv; jag skäms över att ha försummat Dig.”

Ungefär vid den tidpunkten tittade jag upp, och en lustig känsla svepte över mig. Här kom ett Ljus som rörde sig genom rummet och formade ett kors, så här, och en Röst som jag aldrig hade hört i mitt liv, talade. Jag såg på Det, helt kall över hela mig, avdomnad; jag var skrämd. Jag kunde inte röra mig. Stod där och såg på Det; och så försvann Det.

43-8 Jag sa: “Herre. Jag förstår inte Ditt språk.” Jag sa: “Om Du inte kan tala mitt, och jag förstår inte Ditt… Och om Du har förlåtit mig, så vet jag att det är meningen att jag skulle räknas med i det där korset där, någonstans … det är meningen att mina synder ska ligga där inne. Och om Du vill förlåta mig, bara kom tillbaka och tala på Ditt Eget språk.” Jag kommer att förstå genom det, om Du inte kan tala mitt språk.” Jag sa: “Låt Det bara komma tillbaka igen.”

Där var Det igen. O, du store tid! Där fick jag ett absolut. Amen. Ja, du. Det kändes som om en börda på fyrtio ton lyftes av mina axlar. Jag gick nerför den där brädgången, jag kunde inte ens vidröra marken.

44-2 Mamma sa: “Billy du är nervös.” Jag sa: “Nej, mamma, jag vet inte vad som har hänt.”

Det fanns ett järnvägsspår där bakom: jag sprang nerför det där järnvägsspåret och hoppade upp i luften så högt jag kunde. Jag visste inte hur jag skulle ge utlopp åt mina känslor. O, om jag hade vetat hur jag skulle ropa. Jag ropade, men på mitt eget sätt.  Förstår ni?

Vad var det? Jag hade förankrat min själ i en Hamn av Vila. Det avgjorde saken; det var mitt absolut. Där hade jag funnit något, inte något uppdiktat, någon idé. Jag hade talat med Mannen. Jag hade talat med den Man som hade sagt till mig att aldrig dricka eller röka, eller göra något som skulle smutsa ner mig med kvinnor och så vidare, att när jag blev äldre skulle det finns ett arbete för mig att utföra. Jag hade kontaktat Honom, inte kyrkan; jag hade kontaktat Honom – Honom Ja! Han var Den Ende.

44-4 Som en man här nere vid Kiwanis – alldeles efter första världskriget (broder Funk som står där, var soldat) Han sa att han var… (Det här låter lite skämtsamt. Det här är ingen plats för skämt, men så här sa han.  Han var här i New Albany.)

Han sa: “Kaptenen som tog oss ut, han sa: ’Hela landet där är översvämmat av japaner. I morgon går vi in, pojkar, vi måste ta dem!’ Han sa: ’Kom ihåg, pojkar, många av oss som står här idag, kommer inte att vara där imorgon. De kommer inte att vara här i morgon. Vi går in i morgon, i gryningen.’ Han sa: ’Nu kan var och en gå till sin egen religion.’”

Den här pojken sa: “Och jag hade inte någon religion. Jag stod där, och alla de andra … Här kom en fältpräst som gick den här vägen; en protestant gick åt det här hållet och judarna gick åt det hållet och en katolik gick åt ett annat håll med fältprästen.” Han sa: “Jag stod där.”

44-6 Han sa: “Befälet sa till mig: ’Gosse, det är bäst du går till din religion.’”

Han sa: “Jag har ingen.”

Han sa: “Det är bäst att du får en, för du kommer ganska snart att behöva en. Det är jag säker på.”

Och han berättade att vid den tidpunkten hade han sett en katolsk grupp gå förbi. Han gick bort dit och sa till den prästen: “Kan ni ge mig någon religion?”

Han sa: “Kom igen!”

Han sa: “Han gick in och gjorde en katolik av mig. (Och där i New Albany fanns John Howard och en grupp av dessa verkligt framstående katoliker, som satt där vet ni, när den karlen berättade detta.) Och han sa: “Nästa dag i striden …” Han berättade hur det var, o, och han sa … (Han är en stor, kraftig karl, vet ni.) Han sa att det var närkamp. Och de stack med knivar, skrek, och skar och högg sönder. Linjerna blandade sig med varandra, och de kom helt om varandra. Japanerna lät dem gå rakt in i det, och de stora, gamla maskingevären dånade från båda sidor – en närkamp.

45-3 Han sa: “Omedelbart stannade jag upp länge så här … Allt var skrik och tumult, du kunde inte höra din egen röst. Där var blod. Jag såg efter, och det var mitt blod! Jag såg att det var ett hål i sidan på mig. Det var mitt blod. Du vet … jag … jag …”

Och en katolsk vän, jag säger detta bara på skämt nu. Men en verkligt, framstående katolik sa: “Sa du: ’Ave Maria’?”

Han sa: “Nej. Det var mitt blod. Jag ville inte ha några sekreterare.” Han sa: “Jag vill tala med Högste Ansvarige.”

Han sa: “Det var mitt blod.”

Och jag tänker att det är ungefär så det är. Ja, du. Det är så det går. Vi måste ha en fästpunkt, ett absolut.

“Jag hade ingen tid för Hans sekreterare”, sa han”, Jag ville tala med Honom:”

Och så är det, broder. När en människa kommer till Kristus, vill du inte ta någon predikants ord, någon sekreterares ord, något annat. Ni protestanter, ta inte emot det ena eller det andra, gå till det här absolutet, tills du är förankrad där genom den nya födelsen, född på nytt och fylld med den Helige Ande, och du ser att Bibeln blir stadfäst i ödmjukhet och kärlek genom ditt liv. O, då är det ditt absolut. Ja, du.

46-1 Jag läser i Ordet där Han är Ordet. När den tyska kyrkan sa: “Det är på det här sättet”, och metodisterna, baptisterna och katolikerna … Men jag läste i Ordet, där Han sa: “På denna klippa ska Jag bygga Min Församling, och helvetets portar kan inte få makt över Den:”

Lyssna nu, medan jag avslutar. Katolikerna säger att Han byggde den på Petrus. “Du är Petrus, och på denna klippa … ” Nej, aldrig! Om det var så, skulle den genast avfalla. De byggde den på en man. Vad gjorde Han? Protestanterna säger att Han byggde den på Sig Själv. Nej. Det gjorde Han inte. Han byggde den inte på Sig Själv. Vad gjorde Han?

“Vem säger människorna att Jag, Människosonen, Är?”

Och någon sa: “Du är Elia, eller Mose.”

Han sa: “Men vad säger ni?”

Petrus sa: “Du är Kristus, den Levande Gudens Son.”

46-4 Lägg märke till orden nu: “Välsignad är du Simon, Jonas´ son; för kött och blod har inte uppenbarat detta för dig. (du lärde dig aldrig detta av någon präst; du lärde dig aldrig det på ett seminarium), men Min Fader som är i Himmelen har uppenbarat det för dig. Och på denna klippa (andlig uppenbarelse av Ordet), ska Jag bygga Min Församling, och helvetets portar kan inte få makt över Den.”

Jag tänkte: “Herre, så är det.”

Jag läste här i Uppenbarelseboken, det 22:a kapitlet, där Han sa: “Vem som än (detta är allt sammans) vem som än lägger något till Det; vem som än tager något ifrån Det (förnekar att Det är så) eller vem som än försöker göra Det lite bättre, och polera upp Det lite för den här tiden; vem som än kommer att lägga till eller ta bort, deras del kommer att tas bort från Livets Bok.”

Jag sa: “Då är det allt jag behöver, Herre, att tro Detta. Och i Detta, det där korset där borta, kom Kristus.” Det är fullkomligt hela tiden, varje Ord som Han någonsin sade. Ta Boken i ena handen, historien i andra handen, och Den blir stadfäst hela vägen nerigenom, helt fullkomligt. Och jag sa: “Då Herre, ta emot mig!”  Och när jag gjorde det, tog jag emot Kristus, den Helige Ande, i mitt hjärta, mitt Absolut. Det har inte varit jag själv.

47-1 Jag mådde dåligt en gång när min … jag förlorade min hustru. Jag förlorade min baby, och … o, jag förlorade min far och jag förlorade min bror, och jag förlorade min svägerska. Billy låg döende, och jag var nästan borta … Jag gick gråtande längs vägen till hennes grav (hennes och babyns, hon låg med babyn i sina armar) Jag gick till hennes grav. Jag gick där och herr Isler (han brukade komma hit och spela, vet ni, senatorn i Indiana) han kom på vägen. Han stannade, sprang fram och slog armarna omkring mig (det var efter översvämningen 1937). Han sa: “Vart går du, Billy? Dit upp?”

Jag sa: “Ja.”

Han sa: “Vad skall du göra där uppe?”

Jag sa: “Jag ska lyssna på en gammal duva.”

Jag sa: “Jag sitter där uppe vid babyns och hennes grav. En gammal duva kommer där nere och talar till mig.”

“O”, sa han, “Billy!”

Jag sa: “Ja. Och jag hör viskningarna i bladen, när de spelar. De spelar musik för mig.

Herr Isler sa: “Vilken sorts musik spelar det?”

Jag sa: Det finns ett land bortom floden

Som kallas det evigt underbara.

Vi når den stranden steg för steg genom tron.

En efter en kommer vi fram till porten.

För att vara där med de odödliga.

När de en dag ringer i de gyllene klockorna för dig och mig.

47-3 Han sa: “Billy, jag vill fråga dig något.” Han sa: “Vad betyder Kristus för dig nu? Vad betyder Kristus för dig?”

Jag sa: “Han är mitt Liv, mitt Allt. Han är allt jag har, herr Isler, Han är mitt Ultimata; Han är allt jag kan hålla mig till.”

Varför det? Det måste ha varit något som hände.

“På denna klippa …”

Han sa: “Jag har sett dig stå här i hörnet och predika tills det har sett ut som om du skulle falla död ner. Jag har sett dig vid alla tider på kvällen upp-och nerför gatan för att be för sjuka, som har bett dig komma. Och efter att Han tog din egen hustru och din egen baby, tjänar du fortfarande Honom?”

Jag sa: “Om han slår mig, vill jag likväl förtrösta på Honom.”

Varför det? Mitt Ankare är fäst innanför förlåten. Jag hade ett Absolut. Jag hade bundit fast mig själv vid Hans Ord, och Hans Ord höll. Han är mitt Absolut. Jag fann att alla dessa andra ting kan svika, men Kristus kan aldrig svika.

48-3 Katolska kyrkan har påven som absolut; protestanterna har sina biskopar och sina trosbekännelser och sina generalsekreterare. Men jag, liksom Paulus… Har ni era blyertspennor? Skriv ner det här. Paulus sa i Apostlagärningarna 20:24. “Inget av detta kan rubba mig. “(Engelsk Bibelövers. )

O, de kan ha trosbekännelser, du kan ha vad du vill, men dessa ting rubbar inte mig.

Jag har förankrat min själ i en vilans hamn.

För att inte segla på det vilda haven längre.

(jag vet inte var du befinner dig, åt det ena eller det andra hållet.)

Frestelserna kan fara över de vilda, stormfyllda djupen, (alla kan förkasta)

Men i Jesus är jag trygg för alltid.

Javisst! Inget av dessa ting rubbar mig, för jag är bunden vid ett Ankare.

“O, sedan jag mötte Honom”, sa Paulus, “på den där vägen, har jag varit bunden vid ett Ankare. Han vände mig runt, Han satte mig på en rätt kurs tillbaka.”

Ni kommer ihåg att Paulus tillhörde en organisation också, den största i landet, men han blev bunden till absolutet.

48-7 Lyssna. Jag vill berätta något för er. Han hade en avsikt med att frälsa mig; Han hade en avsikt med att frälsa dig. Och genom Hans vilja är jag fast besluten att uppfylla den, inte lägga något till Det, eller ta bort ifrån Det (Uppenbarelseboken 22:19, om ni vill skriva ner det.)

All right. “Vem som än tar bort något …” Jag står i begrepp att lämna församlingen, och ni vet det. Och så är jag fast besluten att bara förbli med detta Evangelium så länge jag lever, med Guds hjälp. Kom ihåg, här är nåd. Det var millioner som höll på att dö i synd, när Han frälste mig. Vem var jag, att Han skulle frälsa mig? Han hade en avsikt med att frälsa mig, och jag är fast besluten att utföra den avsikten.

Jag bryr mig inte om det, det kanske kan vara slutet för mig, kanske ganska snart nu. Men vad det än är, är jag fortfarande förankrad. Det blir aldrig förändrat.

49-2 Herr Isler sa till mig den där dagen, medan vi gick längs vägen, han sa: “Billy, under alla dessa svårigheter, höll du fast vid din religion?”

Jag sa: “Nej, min herre, den höll mig.” Förstår ni? Förstår ni? Mitt Ankare höll. Det är riktigt. Jag höll det aldrig, det höll mig.  Jag kan inte hålla det. Jag kan inte göra det på något sätt, men det håller mig. Ja, du. Han hade en avsikt med att frälsa mig. Det var millioner i synd, när jag kom till Honom, men Han frälste mig. Han hade en avsikt med att göra det. Kristi död var ett absolut för fruktan för den.

49-5 Kristi död avgjorde frågan. När detta dödens bi stack Honom och förankrade den där gadden … Ni vet, ett bi … en insekt som har en gadd, om den någon gång sticker och förankrar den där gadden in i – tillräckligt djupt, dras gadden av den, när den drar ut den. Döden hade alltid en udd. Döden hade alltid en udd. Och en dag på vägen upp till Golgata, och de där stenarna som slog emot, Blodet som rann ner på stenarna… När det träffade smutsen på vägen upp till Golgata, släpade änden av korset över de blodiga fotspåren av den lilla bräckliga kroppen som gick där, gick vägen fram där, medan de piskade och slog Honom, medan Han gick uppför berget. Men Han hade ett Absolut. Han visste var Han stod, för Guds Ord sa genom David: “Jag skall inte låta Min Helige se förgängelsen; inte heller ska Jag lämna Hans själ i dödsriket.”

Han visste att förruttnelsen började efter sjuttiotvå timmar; Han sa: “Bryt ner detta tempel, och Jag skall resa upp det inom tre dagar.” Han hade ett absolut. Där gick Han uppför kullen, under spott och spe från druckna soldater, som hängde en trasa över Hans ansikte, och slog Honom på huvudet och sa: “Om Du är en profet, så säg oss vem som slog dig.” Där gick Han uppför kullen i skam och vanära, … man hade tagit av Honom Hans kläder, under skam och förakt, hängande på korset inför folket, naken, döende i romersk vanära under regeringens dödsstraff, en Man som inte hade gjort något.

50-1 En liten historia berättar att Maria Magdalena sprang fram och sa: “Vad har Han gjort? Helat era sjuka, väckt upp de döda, och kommit med befrielse till dem som var i fångenskap. Vad har Han gjort?”

En präst slog till henne på munnen så blodet rann, och sa: “Ska ni lyssna på henne eller på översteprästen?” O, den samfundsmässiga världen; det är en förbannelse för allt den för med sig. Så är det. Det är sant.

50-3 Och de tog Honom vidare. Men medan Han släpade Sig upp för kullen … Djävulen hade alltid tvivlat på att Han var den Han var. Han sa: “Om Du är Guds Son, gör dessa stenar till bröd. Du påstår att Du kan göra mirakler. Om Du är Guds Son, befall dessa stenar att bli förvandlade till bröd.”

Samme gamle djävul lever idag. Det är riktigt. “Om du är en gudomlig helbrägdagörare, här är gamle John Så-och-så som sitter här på hörnet; jag vet att han är en krympling, helbrägdagör honom!” Vet ni inte att det är samme, gamle djävul?

Jesus sa: “Jag gör bara …” Se! Han gick förbi Betesta-dammen, där tusentals låg, lama, blinda, halta och krymplingar, och Han gick till en man som kunde gå. Han kunde gå omkring, han hade kanske prostatabesvär. Vad det än var, så var det hämmande. Han hade haft det i trettioåtta år.

Han sa: “När jag kommer ner till dammen, stiger någon annan ut före mig.” Han kunde gå. Jesus lät alla de andra ligga där, gick till just den här och helbrägdagjorde honom. Varför det?  Han sa att Han visste att han hade varit i det här tillståndet. Sedan sa de till Honom, de frågade Honom, när de fann Honom (Johannes 5)

Och Han sa: “Sannerligen, sannerligen säger Jag er, Sonen kan inte göra något av Sig Själv, utan bara det Han ser Fadern göra…”

Där var Hans absolut. Detta är fortfarande absolutet.

50-7 När jag stod där borta i Finland den dagen, och den där lille pojken låg där, gick jag bort dit, där han låg död; han hade varit död i en halvtimme.

Ni har läst om det i boken … Jag började gå iväg; någonting la sina händer på mig, och jag vände mig om och jag tänkte: “Vad var det?” Jag tittade igen och tänkte: “Vänta ett ögonblick!” Jag tittade här på försättsbladet i Bibeln: “Och det skall ske, att en liten pojke omkring nio år gammal … Han kommer att bli dödad av en bil. Det kommer att vara ett långt bälte med vintergröna träd, med klippor här och där; bilen kommer att ligga som vrak tvärs över vägen. Han kommer att ha korta strumpor upp på benen, och kortklippt hår; hans små ögon kommer att ha vänts bakåt, benen i hans kropp kommer att vara brutna.”

Jag tittade. Jag tänkte: “O, Gud!”

Jag sa: “Stå stilla allihop.” Stadens borgmästare var där…

Jag sa: “Om den här pojken inte är på fötter om två minuter från nu, är jag en falsk profet. Kör ut mig då ur Finland.”  Verkligen!

“Men om han är det, så är ni skyldiga att ge era liv till Kristus.” Det är riktigt. De stod stilla.

Jag sa: “Himmelske Fader, där borta, på andra sidan havet, sa du för två år sedan, att den här lille pojken skulle ligga här.”

51-3 Där var broder Moore och broder Lindsay och de såg på. Runt om hade de skrivit det i Biblarna; i tusentals Biblar tvärs över landet hade de skrivit det. Vad var det? Ett absolut.

Fadern hade visat vad som skulle äga rum. Det fanns ingen fruktan alls att stå där absolut. Säkert, han ska stå upp.

Precis där i Finland, där tusentals själar kom in varje kväll, och vi måste till och med låta några gå ut och ge andra plats; sända ut dem och låta några andra komma in. Allt folket älskade mig. Och de hade sett helanden ske, men här var det en pojke som låg död. Vad var absolutet? Visionen.

“Jag gör det Fadern säger att jag skall göra. Den som tror på Mig, de gärningar som Jag gör, skall han också göra.” Där är ditt absolut.

Jag sa: “Död, du kan inte hålla honom längre; Gud har talat. Kom tillbaka; släpp honom!”

Och den lille pojken reste sig upp och såg sig omkring så här; folk svimmade och allting.

51-7 Där finns det, nedskrivet och undertecknat av stadens borgmästare, genom en notarius publicus. Det är riktigt. Vad är det? Ett absolut. Jesus Kristus är den samme i går, idag och till evig tid. Om inte det är samme Gud som stoppade kvinnan från Nain, när de bar hennes son. När någon dog på den tiden, lade de dem omedelbart i graven; de lät dem inte ligga kvar uppe, de la ner dem i graven. Det är den samme Jesus Kristus igår, idag och till evig tid. Ja!

51-9 Se där nere i Mexiko, den där lille babyn… (Några av er som sitter här,) Doktorn skrev under ett utlåtande, det är skrivet i Kristna Affärsmäns tidning. Babyn dog den morgonen klockan nio och det här var klockan tio på kvällen. Den där lilla kvinnan ville inte låta sig tröstas. Min son Billy stod där och försökte hålla henne tillbaka, och han hade … jag gissar att de hade två hundra dörrvakter som stod där; hon klättrade över dem.

Kvällen före hade den där blinde mannen fått sin syn, och det visste hon. Hon var katolik. Men till slut sa jag: “Gå och bed för henne, broder Moore, därför att den babyn …” Det regnade, det forsade ner. De hade stått där sedan tidigt på morgonen ute på den där stora tjurfäktningsarenan. De släppte ner mig i linor på baksidan för att komma in på platsen, vi var där bara tre kvällar. Jag stod där och jag sa: “Som jag sa … ” jag höll på att predika och jag tittade.  Jag såg en liten baby därute framför mig, (i en vision -övers. anm.) en liten mexikansk baby, utan tänder, bara satt där och skrattade emot mig – här rakt framför mig.

Jag sa: “Vänta ett ögonblick, broder Moore, för hit henne.” O, ett absolut…

Dörrvakterna banade väg, här kom hon. Hon föll ner och sa: “Padre, Padre!” Jag sa: “Ställ dig upp!” Och broder Espinoza sa: “Ställ dig upp.” Han sa det till henne på spanska. Hon ställde sig upp där. Jag sa: “Himmelske Far, jag står här i det här regnet.”

52-2 En vacker, liten kvinna, omkring tjugotre år gammal, något sådant, med håret som hängde ner, det lilla ansiktet tittade upp så här, uttrycket i hennes ögon, förväntan. Hon hade sett den mannen som hade varit fullständigt blind i omkring fyrtio år, hans ögon öppnades på plattformen. Hon visste att om Gud kunde öppna blinda ögon, kunde Han helbrägdagöra hennes baby. Där låg den, liten, stel, hon låg så under en filt, helt genomvåt. Hon hade stått där hela förmiddagen och den eftermiddagen också. Där var hon, omkring klockan tio, elva, på kvällen, när hon höll fram babyn. Ni har läst artikeln i Kristna Affärsmäns tidning. Där stod hon och höll babyn så där. Jag sa: “Himmelske Fader, jag vet inte vad detta betyder. Jag är bara din tjänare, men jag såg den här babyn vara där ute och den var vid liv.”

Jag lägger mina händer på den i Herren Jesu Namn.”

Babyn sa: “Oaaa!”  Den började gråta. Mamman grep tag i babyn och började skrika och folk började skrika överallt och kvinnor svimmade och sådant.

Jag sa: “Säg inte något om detta. Skicka ett bud tillsammans med babyn och mamman, och gå till den där doktorn och låt honom underteckna ett uttalande om att den här babyn dog. Den dog av lunginflammation på morgonen klockan nio.” Och vi fick det undertecknade utlåtandet av doktorn. Babyn var dödförklarad på doktorns mottagning den morgonen och mamman hade burit omkring den hela dagen. Vad var det? Ett absolut.

Vad var det? Hon trodde att om Gud kunde öppna blinda ögon, ja, då kunde Gud uppväcka döda, för Han är den samme igår, idag och till evig tid. Jag var inte säker; jag visste inte, förrän jag hade sett (visionen – övers. anm.). Men när jag såg babyn, var det ett absolut. Absolut rätt! Där var det. Döden måste ge ifrån sig sitt byte.

53-2 Här gick Guds Son, detta dödens bi började surra omkring Honom. “Å, hur kunde Han vara en profet. Hur kunde Han stå där och låta dem spotta Honom i ansiktet? Hur kunde Han stå där och låta människor göra narr av Sig, och inte göra något med det. Det där är inte Emmanuel! Det där är bara en vanlig man. Se på de druckna soldaternas spott. Se på Hans blödande ansikte!”

Djävulen sa: “Jag skall ta Honom. Jag skall ta Honom.”

Här kommer han som ett bi, dödens udd, som surrade omkring Honom. Men, broder, när det där biet “förankrat” sin udd i denne Emmanuel, förlorade han sin gadd, när han drog ut den. Inte underligt att Paulus senare kunde se den i ansiktet och säga: “O, död, var är din udd; grav, var är din seger? Gud vare tack Som ger oss segern.”

Kristi död var absolutet för varje människa som fruktat den.

Mitt hjärta säger “amen” till varje ord i Hans Bok. Jag avslutar, helt säkert nu. Jag måste bara avrunda detta. Förstår ni?

53-6 Det är därför jag vet att den Helige Ande är min Kompass som leder mig. Han är Den som får mig att veta att detta Ord är sant, Han är mitt Absolut; Han är mitt Solsken; Han är mitt Liv; Han är mitt Ankare! När svårigheterna är förhanden, är Han min Nordstjärna. När jag har gått vilse, är den Helige Ande min Kompass som leder mig tillbaka till platsen. Samfunden är som andra stjärnor; de flyttar sig med världen. Andra stjärnor flyttar sig, som världen flyttar sig, men inte Nordstjärnan. Världen kan flytta sig vart den vill, men den står där den står. O, broder! Nordstjärnan är förankrad.

De andra flyttar sig runt, du kan se dem här och där, och överallt. Det är så det är med samfundskyrkorna. Men Kristus är Absolutet. Han är Den som du kan ha förtroende för. När samfunden gör dig helt förvirrad, se bara på Nordstjärnan. Den Helige Ande är din Kompass.

54-1 Han förblir alltid trofast mot Sitt Ord. När de sa till mig att dessa ting inte kunde hända i en modern tid som denna, visste jag att om det inte finns någon Gud, så låt oss då äta och dricka och vara glada. Om det finns en Gud, låt oss tjäna Honom. Och jag har levat och fått se den dagen, då Han har utfört allt, till och med att uppväcka döda som när Han var här på jorden. Och vi vet genom dokumenterade utlåtanden att det är sanningen. Ja, du. Han är mitt Absolut.

Gör Honom nu till ditt Absolut. Ta den här tiden, när jag var i svårigheter. Han var alltid ett Absolut. Lägg nu märke till, genom Guds nåd … (Nu är det bäst att jag slutar. Det börjar bli sent. Ja se här, jag trodde klockan var elva, och så är den halv ett.)

54-3 Vänner, hela dagen, hela natten, hela året och genom hela evigheten, kunde vi aldrig tala färdigt om det.

Försök inte fundera ut det. Du kan inte det. Det finns inget sätt att fundera ut det på. Du säger: “Broder Branham, om du …”

Jag vet inte; jag bara tror, jag har slutat att göra något med det, jag bara tror det. Det är det hela. Förstår ni? – “Alltså beror det inte på någon människas vilja eller strävan, utan på Guds barmhärtighet.” Förstår ni? Inte genom gärningar, det är genom nåd. Förstår ni? Jag bara tror det. Gud, det är upp till Honom att göra resten. Bara tro det. Handla på det. Den här berömda sången, jag hörde dem spela den och sjunga den här, eller om det var någon annanstans:

O, Guds kärlek, så rik och ren!

Så bottenlös och stark!

Den skall råda för evigt

… heligas och änglars sång.

54-6 När en människa försöker att tränga in i det matematiskt, eller försöker visa det genom sin utbildning, kan det göra dig galen. Man kan inte klara det. Försök inte göra det. Försök inte att räkna ut det. Gud är bortom något man kan räkna ut. Man kan inte räkna ut Gud, du bara tror Gud. Det är hemligheten. Räkna inte ut det, bara tro det. Jag kan inte säga dig vad det betyder; jag kan inte säga dig hur man skall göra det. Jag vet bara, jag bara tror det, det är alltihop.

Precis som när du lovar ett litet barn något, det bara tror det. Du ska hålla ditt ord. Du är Guds barn. Han håller Sitt Ord; bara tro Det helt enkelt. Bli inte uppskakad, bara stå fast där. Gud gjorde det en gång, Han måste göra det igen. Om Han inte gör det, kommer Han att säga dig, varför Han inte kan göra det. Och det är riktigt. Håll dig nu bara precis till det.

55-2 Ni känner till den här versen här … Jag tror vår käre broder där (som blev döpt igår kväll) sjunger den sången: “O, Guds kärlek.” Man har berättat för mig att en del av den, den här versen, hittade man uppskriven på väggen i ett mentalsjukhus, den versen där det står:

Om vi fyller oceanen med bläck,

Eller om himlen var gjord av pergament,

Och varje strå på jorden en gåspenna,

Och varje människa var en skrivare till yrket,

Att skriva upp Guds kärlek där ovan,

Skulle torka ut oceanen,

Eller skulle skriftrullen rymma det hela,

Fast den var utsträckt från fäste till fäste.

55-3 Tänk på det, när omkring tre fjärdedelar av jorden är vatten. Och se på vätet och syret i luften, vattenfuktigheten och sådant. Ser ni, om all fuktighet var bläck. Och tänk på de billioner och trillioner och trillioner av strån som kunde bli pennor. Och tänk på de billioner av människor som har varit på jorden, och var och en av dem en skribent till yrket. Att doppa dessa pennor i havet och försöka skildra Guds kärlek, skulle torka ut havet; ej heller kunde pergamentrullen rymma allt, även om den var utsträckt från Evighet till Evighet.

Försök inte räkna ut det; du kan inte det. Du förlorar förståndet, om du försöker räkna ut det; bara tro det.  Gör Honom till ditt Absolut! Förbli där. Den ljuvliga friden och en erfarenhet som du aldrig kan glömma. Förankra dig vid det och ditt Ankare kommer att vara fast innanför förlåten. Låt oss böja våra huvuden.

55-5 Så stor Du är! Så stor Du är! Hur många av er härinne som har era huvuden böjda denna förmiddag … Det närmar sig nyår nu; och ni har varit mycket religiösa och det är bra. Jag uppskattar det; var och en av er. Jag är säker på att Gud gör det. Men ni har inte haft den här absoluta erfarenheten ännu, att något som du inte bara hittade på att du trodde, inte något du bara inbillade dig, utan något som talade tillbaka till dig. Och sedan har du sett att ditt liv blev förändrat från den tiden och varje Guds Ord, varje löfte har blivit understruket med ett “Amen.” Sedan håller du fast vid det absolutet, därför att du kommer ihåg att Han sa: “Himmel och jord skall förgås, men Mina Ord skall aldrig förgås.”  Om du inte har kommit till den platsen än, där du kan säga “Amen” till varje Ord, även om det var emot din trosbekännelse, om det var emot ditt samfund, men du vill komma dit, liksom Mose och de andra. De kunde inte göra det, förrän de fick tag i detta absolut. Om du vill ha det i ditt liv den här förmiddagen, vill du då bara uttrycka det genom att lyfta upp dina händer till Gud. Gud välsigne dig. Bra. Över hela byggnaden…

56-2 Nåderike Fader, jag vet att vi en gång måste skiljas. Det kommer en tid, när vi måste lämna denna värld. Vi vet inte när det är, och det gör inte så stor skillnad. Om vår tid är slut, då vill vi komma. Vår avsikt med att stanna kvar här, är att tjäna Dig.

Och alltsedan han en dag var på väg för att förgöra, som Paulus var på vägen till Damaskus, för att förgöra Församlingen, blev han bländad av ett Ljus. Och, o Gud, detta Ljus följde honom, för Det var Kristus. Och där förankrade han sig vid ett absolut, så att han till och med kunde skratta själva döden rakt i ansiktet och säga: “Gud vare tack, som ger oss seger genom Jesus Kristus.”

Du blev ett fullständigt absolut för denne apostel. Du var Amen för honom i varje mening. Du var stjärnan i hans liv, den punkt som ledde honom. Du var Kompassen som ledde honom genom stormen. Du var Uppenbarelsen; Du var Visionen.  Du var hans Hopp, hans Frälsning. Och till och med i dödens stund, när han visste att han gick till den, var Du fortfarande hans Absolut.

56-5 Du var Daniels Absolut. Du var alla profeternas Absolut. Mitt uppe i de olika samfunds-skiljaktigheterna och deras tids svårigheter, och fariséerna och sadducéerna, var det fortfarande människor som tog Dig som sitt Absolut. Och i dag, Herre, finns det män och kvinnor med medkänsla och kärlek och hjärtan som blöder, Herre, efter en verklig upplevelse av att känna Gud, och att ha visshet om ett Absolut. Kanske var det allt som folk tidigare kände till, att gå med i kyrkan, Herre. Och vi inser, som jag allvarligt har försökt säga dem, inte för att vara annorlunda (ni känner mitt hjärta,) att man kan inte gå med i Församlingen, man går med i föreningen, metodist –, baptist -, katolik – och pingstväns-föreningen, men ni föds in i Församlingen, Kristi hemlighetsfulla Kropp och blir lemmar i Hans Kropp, med Andens gåvor för att få Hans väldiga kropp att röra Sig i handling och kraft.

57-1 Gud, det är detta som dessa händer betydde, när de räcktes upp denna förmiddag “Placera mig, o Herre, ta mig, forma mig, skapa mig, gör min ställning i livet till ett sådant absolut, bunden till Kristus, så att jag inte kommer att tänka på något annat än detta absolut.”

Ge det, Herre. Välsigna dem. Hela de sjuka och lidande. Fräls de förlorade.

Nu, Herre, vet vi att det är vanligt att kalla folket till altaret, men det har blivit en tradition för oss. Och den här förmiddagen, när det är fullt vid altaren, och de små barnen och alla… Men, Herre, på något sätt talade Du till dem; de räckte upp sina händer. De fattade, som det var, ett beslut. De vill ha något som är äkta, och jag framför min bön på deras vägnar. Ge det till var och en, Herre.

Var nu med oss, förlåt oss våra synder, hela våra sjukdomar, och ge oss den befrielse som vi behöver.

57-4 Och, framför allt, Herre, må vi aldrig glömma i dag att vi är bundna till Absolutet, vår Nordstjärna, till Golgata, till Kristus, och den Helige Ande tar Guds Ord och manifesterar Dem bokstavligt för oss genom att helbrägdagöra de sjuka, visa oss visioner, uppväcka döda och göra exakt det som Han lovade att göra.

Må denna församling och dessa människor, eller denna del av Kristi Kropp som är församlad här denna förmiddag, leva som Jesus sa att vi skulle leva: ” Ni är jordens salt.” Må de bli så salta att deras umgängeskrets kommer att bli törstiga. Salt skapar en törst, och salt kan bara rädda, när det kommer i kontakt. Och jag ber, Gud, att Du vill ge dessa människor att de också må bli själavinnare.

57-6 Välsigna vår pastor, broder Neville, denne ödmjuke tjänare, Herre, som bara står så allvarlig på sin post i tjänsten, som en lem i Kristi Kropp, och försöker att göra sitt allra bästa för att följa allt Du vill säga honom att han skall göra. Välsigna förtroendemännen, dessa män som stod med mig så älskvärda, under denna väldiga, mörka tid som jag har gått igenom. Stå med Församlingen som bad med mig och stod hos mig i prövningens stund. Herre, jag älskar dem, och jag framför min bön om att de ska se upp till Dig, Herre. Må de se bort från detta dödliga ler till tjänare; må de se hän till Honom, Som är Den Allsmäktige, Som är… Och vi vet, Herre, att vi är begränsade. Det spelar ingen roll vem vi är, vi är fortfarande dödliga. Men inte Budskapet, men budbäraren. Ge det, Herre. Det är där vi pekar på Jesus Kristus, Guds Son. Ge att Han blir så verklig för var och en här idag, även för de små barnen, att Han blir hela församlingens Absolut. Vi ber om det i Jesu Namn. Amen.

58-1                    Jag älskar Honom, jag älskar Honom,

Därför att Han först älskade mig,

Och köpte min frälsning på Golgata träd.

Medan vi nu sjunger det igen, skaka hand med någon framför dig, bakom dig, vid sidan av dig; allihop, bara skaka hand med varandra nu. Bara förbli sittande, vänd er bara om och skaka hand, om ni kan. Förstår ni?

Jag älskar Honom, jag älskar Honom,

Därför att Han först älskade mig,

Och köpte min frälsning på Golgata träd.

58-2 De annonserade bara Nattvard måndag natt vid midnatt. Låt oss nu lyfta våra händer och sjunga till Honom. Hur många känner att Han är ert Absolut? Ordet, Han är Ordet. Tror ni det? Han är Ordet, och den Helige Ande befruktade detta Ord för att få det här Ordets Ljus att leva i dig, stadfästelsen av Ordet. Lägg Ordet i ditt hjärta, låt den Helige Ande komma in och se Ordet röra Sig. Tro, var ödmjuk, begär inte att vara någon som är stor, var en person som inte är någonting, så att Gud kan göra dig till någon som är något. Ser ni? All right. Gör detta nu.

Alla som älskar Honom, säg: “Amen.” ( Församlingen svarar: “Amen.” – utg.) Ni vet vad ordet “amen” betyder?  “Ske alltså.” Amen. Det är riktigt. Låt oss säga: “Halleluja.”
( Församlingen svarar: “Halleluja.” – utg.) Ni vet vad det betyder? “Prisa vår Gud.”

58-5 När jag var i Tyskland för inte så länge sedan, gick jag fram inför trettio-eller fyrtio tusen människor där ute den dagen, och jag sa: “Det är underligt att ni tyskar inte kan förstå.” Jag sa: “När jag gick här idag, var det en hund som skällde på mig på engelska. Det är riktigt. Han hade inga problem alls. Och där satt en fågel och han sjöng för mig på engelska. Jag kom ner för gatan och en mamma hade en liten baby på armen, när jag kom in där längst bakom.” Och jag sa: “Den där babyn grät på engelska. Vad är det för fel med er folk?” Det är riktigt. O, om ni bara ser er omkring, Han är överallt, eller hur? Säkert är Han det.

59-1 Låt oss nu bara lyfta våra händer och sluta våra ögon och sjunga, medan vi ber pastorn att komma fram och avsluta. Låt oss stå upp först. Ställ er upp allihopa. Allihopa nu igen, älskar ni Honom? Säg: “Amen.” Och visste ni att ordet “Halleluja” är det samma på varje dialekt? Gå in i hottentott-djunglerna i Afrika, “Halleluja” är samma ord. Halleluja. Det borde nästan vara en kristen hälsning, eller hur? Halleluja. Ordet betyder: “Prisa vår Gud.” Och Han är värdig det, eller hur? Han är absolut min Frälsare. Han är absolut Jesus Kristus, Guds Son, för mig. Han är absolut den samme i går, i dag, och i evighet för mig. Är Han på det sättet för dig?

Jag älskar Honom, jag älskar Honom,

Därför att Han först älskade mig,

Och köpte (Gud välsigne dig, broder.)

På Golgata träd.