Det var den dagen, då priset betalades och syndafrågan löstes för alltid.
Herre, vi vet, att du är Gud, och kan se, att Ditt väsen inte har förändrats. Du är alltid Gud. Och det såg ut, som om Jesus inte skulle få någon hjälp, att Han greps av onda händer och slogs i stycken, man spottade på Honom och hånade Honom, och Han hängde på korset blödande och döende; och det såg ut som om ingen hjälp stod att få någonstans, tills Han till och med själv ropade: ”Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?” Men Du ingriper i det ögonblick då ingenting annat kan handla.
Vi har fått veta, Herre, att om vi har vilka floder som helst, som vi inte kan gå över, om vi har vilka berg som helst, som vi inte kan komma igenom, så har Gud enkom inriktat sig på att göra sådant som andra inte kan göra. Du är specialist på det. För Du vet orsaken till den dagen på Golgata. Eftersom Du är Gud, den Oändlige, visste Du, att denna stund måste komma. Men när den var fullbordad, då visade Du, att Du var Gud. Du visade, vem som hade makten.
Du skakade jorden och de heliga som sov i marken kom ut. Du gjorde solen svart som nattens mörker och visade så, att Du var Gud, men Du tycktes vara tyst så länge. Låt oss härav dra den slutsatsen, att så länge vi vandrar i Anden, ledda av Guds hand, vad som än tycks vara fel, om vi står ansikte mot ansikte med Golgata, skall Gud dock tala vid den rätta stunden, den rätta tidpunkten.
Gud Fader, nu skulle vi vilja bedja om förlåtelse för våra synder och våra överträdelser. Och vi skulle vilja bedja om Din Andes ledning. Led oss så som Duvan ledde Lammet. Låt oss vara lydiga mot vad som än må komma oss till del, i vetskap om att Gud vänder allting till det bästa, och vi vet att det skall bli väl.
Var med oss idag. Vi ber, att Du må frälsa dem som är i stånd att bli frälsta och som söker efter frälsning. Fyll med evigt liv dem som söker efter det. Vi ber, att Du må hela dem som är sjuka och anfäktade och som har kommit för att söka helbrägdagörelse. Och vi skall prisa Dig för det. Vi ber om det i Din Sons, vår Frälsares Jesu Kristi namn. Amen.
Golgata borde vi minnas varje dag. Vi har hört så mycket om det, läst så mycket om det. Det är en sådan viktig dag. Det är en av de viktigaste dagarna av alla dagar som Gud någonsin låtit gry på jorden. Golgata har avgjort frågan om synden en gång för alla. Människan befanns vara skyldig till synd, och syndens straff var sådant, att ingen människa kunde sona det. Straffet var så stort, att det inte fanns någon människa som kunde sona det. Jag tror verkligen, att Gud bestämde det så – att straffet skulle vara så stort, att ingen människa kunde sona det – för att Han själv skulle kunna göra det.
Syndens straff var döden. Vi är alla födda i synd, danade i överträdelse och komna till världen som lögnare. För den skull fanns det inte en enda av oss som var värdig, ej heller kunde man finna någon på jorden som var värdig. Synden fick inte sin början på jorden. Synden fick sin början i himmelen. Lucifer, djävulen, var en varelse fördömd för sin olydnads skull redan innan han satte sin fot på jorden. Synden började i himmelen, där Gud hade ställt änglarna och de himmelska väsendena på samma grund, gett dem samma betingelser som Han gav människorna. Kunskap… kunskapens träd. Livets träd och kunskapens träd, mellan dem kunde människan välja fritt. När Lucifer gavs företrädet att göra sitt val, ville han ha någonting bättre än Gud hade. Det var där som svårigheterna fick sin början. Det fanns ett krav för synden. Kravet var döden. Döden var straffet och det betyder… Alltså måste Satan säkert dö, så att han utplånas fullständigt. Han syndade, och han är syndens upphovsman. Hans själ syndade, och han var en ande. Den anden skall förintas fullständigt, så att ingenting blir kvar av den.
När synden drabbade jorden i början för länge sen, var det som om ett täckelse av mörker hade fallit ner från himlen och det bokstavligen förlamade jorden. Det försatte varje varelse på jorden och hela Guds skapelse i träldom. Människan blev träl under död, sjukdom, sorg, bekymmer. Hela naturen föll med det. Synden var ett bedövningsmedel, som faktiskt förlamade jorden. Vi var bundna här utan hopp, eftersom varje levande varelse på jorden var underkastad den och varje människa född på jorden var underkastad den. Förlossningen måste komma någonstans ifrån, där det inte fanns någon synd. Den kunde inte komma från jorden.
En av oss kunde inte återlösa den andre. Och när människorna så förstod, att de blivit skilda från sin Gud, så blev de vandringsmän. De grät, de ropade, de slet ont, de strövade omkring bland bergen och genom ödemarkerna och sökte efter en stad, vars byggmästare och skapare var Gud. Ty var och en visste, att om han någonsin kom tillbaka inför Gud, kunde han talas vid om saken med Honom. Men det fanns ingen väg som ledde tillbaka. Han gick vilse. Han visste inte, vart han skulle vända sig, och så begav han sig ut på vandringsstråt och försökte hitta någonstans, så att han kunde finna vägen tillbaka till den platsen. Någonting inom honom sade honom, att han kom från en plats som var fullkomlig.
Det finns inte en enda människa, det finns ingen här eller någon annanstans, som ej skulle sträva efter fullkomlighet. När du får dina räkningar betalda, tror du att saken är klar. Så snart du fått dina räkningar betalda, då blir någon i familjen sjuk. När sjukdomen gått över, så har du fått fler räkningar att betala. Det första du blir medveten om är, att ditt hår håller på att bli grått, och då önskar du, att du var ung på nytt. Det är hela tiden, jämnt och ständigt någonting på grund av denna syndens våg. Men det att du i ditt hjärta söker efter det visar, att det finns fullkomlighet någonstans.
Någonstans finns någonting.
Det är därför som syndaren mången gång än idag strövar omkring. En vacker ung flicka klipper bort dina hårlockar för att bli omtyckt, målar sitt ansikte så att hon ser nätt ut, tar på sig kläder som visar hennes former – eftersom det är det enda man vet om… Hon försöker finna någonting som skulle komma tillbaka till henne; då hon kan få männen att vissla efter henne, vinka åt henne, flirta med henne. En ung man gör samma sak; han försöker göra sig tilldragande för kvinnorna. Grannar brukar bygga ett hus och snygga upp det på ett bestämt sätt för att det skall se lite bättre ut än grannarnas ställe. Så är det hela tiden. Vi söker efter någonting, och detta någonting rör sig ständigt lite ovanför det vi kan nå.
Den unga flickan kommer att hitta en annan ung flicka som är mer omtyckt än hon. Grannen hittar ett hus som ser bättre ut än hans eget. Kvinnan hittar en annan kvinna som är klädd på ett visst sätt som ser bättre ut än hon. Det finns någonting hos oss som söker efter någonting, och det visar, att vi är förtappade. Vi vill finna detta någonting som skall leda oss till den tillfredsställelse som skall fylla hungerkänslan inom oss; men det ser ut, som om vi inte kunde finna det. Människovarelser har försökt genom tiderna. De har gråtit efter det. De har ropat. De gjorde allt de kunde, men ändå fann de det inte under sin irrande vandring genom världen.
Till slut en dag – det är den dagen på Golgata – var det En som kom ned ifrån Härligheten – En, vars namn var Jesus Kristus, Guds Son, som kom ned ifrån Härligheten, och Golgata kom till. Det var den dagen, då priset betalades och syndafrågan löstes för alltid, då röjdes vägen fram till detta som vi hungrar och törstar efter. Det fick till stånd en plats för försoning.
Det finns ingen människa, som någonsin har besökt Golgata och sett det sådant som det är, som någonsin därefter kan vara densamma. Allt som hon någonsin har begärt eller längtat efter blir uppfyllt, när hon når den platsen. Det var en så viktig dag och en så viktig sak, det skakade världen. Det skakade världen så som den aldrig hade blivit skakad förr, när Jesus dog på Golgata och betalade syndaskulden.
Den här syndiga världen blev medvetslös, Solen gick ner mitt på dagen och fick ett nervsammanbrott. Klipporna skalv. Bergen rämnade. De dödas kroppar bröt fram ur gravarna. Vad åstadkom det? Gud skapade en ny utgångspunkt på Golgata. Han sårade för alltid det djur som kallas Satan.
Satan besegrades på Golgata. Jorden bevisade, att det var så. Det största pris som någonsin kunde betalas, och den Ende som kunde betala det, kom och gjorde det på Golgata. Där erlades det stora priset.
Gud hade krävt det. Ingen människa var värdig. Ingen människa var i stånd till det. Ingen människa kunde göra det. Och Gud kom själv, tog människogestalt, levde ett människoliv under mänskliga begärelser och korsfästes på Golgata. Just när Satan trodde, att Han inte skulle klara det – att Han inte skulle uthärda det – gick Han till Getsemane; och varje frestelse som någon människa någonsin har utstått gick Han igenom precis som en människa; men Han betalade priset, och just det gjorde världen medvetslös – liksom bedövningen för en operation. När en läkare söver ner en människa, gör han henne medvetslös, innan han kan utföra operationen. Och när Gud gjorde en operation på församlingen, sövdes världen ner, Naturen genomgick en omvälvning. Det var den timma som världen hade sökt efter, och ändå visste många av dem inte om det. På samma sätt som det är idag, många söker efter dessa ting och ändå känner de inte igen dem. De fattar inte, var utvägen finns. De försöker fortfarande sträva efter världsliga nöjen och ting under det att de söker en utväg.
Det har funnits många vägvisare som visade mot den dagen. Många stora förebådare som haft sinnesbilder i lammet, oxen, turturduvan och alla dessa ting; men ändå kunde de inte bryta det. De kunde inte lossa dödens grepp. För Satan hade jorden i sitt våld – just de klippor, uppför och nedför vilka han en gång hade vandrat, svavelosande. Lucifer var morgonens son, och han vandrade på jorden, när den var en glödande vulkan. Dessa samma klippor, som hade svalnat, när Jesus dog på Golgata, stöttes fram ur jorden. Priset betalades och träldomen under Satan var bruten.
Gud överlämnade åter i människans händer en väg tillbaka till det som hon ständigt sökte efter. Hon behövde inte gråta mer. När han bröt Satans ryggrad där på Golgata – syndens ryggrad, sjukdomens ryggrad – det återför varje dödlig varelse på jorden till Guds närvaro med synderna förlåtna. Halleluja. Våra synder är förlåtna. Satan kan inte längre avbryta vår kontakt med Gud. En väg har banats. Det finns en telefonförbindelse. Det finns en linje till Härligheten. Det ställer varje människa inom räckhåll för den linjen. Om en man är full med synd, har det återknutit honom till den forna centralen. Han kan få förlåtelse för den synden. Och inte bara det, utan synden är också försonad. Ära vare Gud. Du behöver inte säga: ”Jag är inte värdig.” Det är klart, att du inte är det. Du skulle aldrig kunna vara det. Men En som är värdig har tagit din plats. Du är fri. Du behöver inte längre söka och undra. Du behöver inte vara en nöjeslysten människa här nere på jorden. Ty:
Det finns en källa fylld med blod
ut ur Emmanuels ådra,
där syndare dyker i dess flod
och blir kvitt alla sina fläckar av skuld.
Du behöver inte bli förtappad; det finns en banad väg, en farväg. Och den kallas ”den heliga vägen”. Kristus bröt Satans makt. Han öppnade helvetets fängelseportar. För var och en som var instängd på denna jord – i fängelset – och fruktade för vad döden skulle innebära för honom, när han dog; på Golgata öppnade Han celldörrarna och släppte varje fånge fri. Du behöver inte lägre rivas ner av synden, åt att dricka, röka, spela hasardspel, ljuga.
Du kan vara ärlig, rättskaffens och oförvitlig; och Satan kan inte göra någonting åt det, eftersom du har fått tag i en lina, en livlina. Den är förankrad i tidsåldrarnas klippa. Ingenting kan slita dig därifrån. Ingenting, inte ens döden själv, kan skilja oss från Guds kärlek som är i Kristus Jesus.
Det är det som Golgata betydde. Människor som befann sig i träldom blev befriade. Människor som en gång levde i fruktan för döden behöver inte längre frukta döden. En man som längtar efter en stad, vars byggmästare och upphovsman är Gud, han kan stiga ut på farvägen och vända sitt ansikte mot himmelen, eftersom han är fri. Halleluja. Han är återlöst. Han behöver inte längre undra, för det finns ett sätt att veta, om du har rätt eller inte. Gud skänker oss liv. Våra synder är borta. Den dagen på Golgata betalade priset. När vi ser allt detta, förstår vi att skalden skrev:
Bland rämnande klippor och mörknande skyar
böjde min Frälsare sitt huvud och dog.
Förlåten öppnades och uppenbarade vägen
till himmelens fröjder och en dag utan slut.
Abraham behövde inte längre irra omkring genom landet sökande efter en stad. Syndaren behöver inte längre undra, om han kan bli frälst eller ej. Den sjuke behöver inte längre undra, om han kan bli helbrägdagjord eller ej. Förlåten, som öppnades den dagen på Golgata, uppenbarade vägen till en fullkomlig seger. Gud skänkte oss sin Andes kraft för att vi skulle leva och segra fullständigt över alla dessa ting; Han begär endast, att vi skall tro det – det skedde den dagen på Golgata. Det har aldrig funnits en dag lik den. En dag lik den kommer aldrig att gry. Det behövs inte mer. Priset är betalt och vi är återlösta. Gud vare tack, vi är återlösta. Du behöver inte mer irra omkring; inga gissningar behövs om saken. Det har allt tagits bort. Förlåten har dragits åt sidan – ridån – och vi har placerats på en farväg för att aldrig mer undra, utan tro och vandra rakt fram. Vi vandrar rakt in i Guds stora närvaro.
Abraham visste, och de andra visste, medan de letade efter staden, att de härstammade någonstans ifrån. Någonting hade inträffat. De levde på en förlamad jord. Jordbävningar kom, stormar kom, krig och dödande. Vargen livnär sig på lammet och lejonet äter oxen. Det ser inte rätt ut. Någonting är fel. De visste, att någonting var fel. Människan, brodern dödade sin broder. Fadern dödade sin son; sonen dödade fadern. Någonting är fel. Han åldras. Han dör. Han tynar bort. Sjukdom låder vid honom. Han är bunden. Träden växer, men de är inte odödliga, de dör. Bergen förändras. Haven torkar ut. Vattnen sinar. Någonting är fel, och han sökte efter en plats, en stad där detta inte längre skulle ske. Han visste, att om han någonsin kunde nå tillbaka och komma inför den Ene som ställde allt till rätta, skulle han kunna tala ut om saken med Honom.
O vilken förmån, syndare, är det inte att veta, att vi har fått den utvägen nu. Den dagen på Golgata röjde vägen; för alla patriarkerna letade efter Honom, strävade efter det, Golgata har skänkt dig det gratis. Hur skulle du avslå det? Hur skulle du avslå det för att ansluta dig till ett trossamfund? Hur skulle du avslå det för att ta något annat i stället, världens njutningar? Varför skulle du inte ta emot det? Genom den öppnade förlåten kommer en man direkt tillbaka till Guds närvaro utan att synd av något slag låder vid honom, och det finns en väg för honom fram till det som han söker – himmelen, härligheten, frid, evigt liv – allt är rakt framför honom.
Den dagen betydde dödsstöten för Satans makt. Det gjorde slut på allt det.
Jag kan se Guds Lamm där. Han var Edens lamm ända från den första skuggan som kom därav, då Abel genom tron offrade åt Gud ett bättre offer än Kain. Han måste ha knutit en druvranka kring lammets hals, släpat det fram till ett klippblock, tagit en sten i handen i stället för en lans, dragit dess lilla huvud bakåt och huggit och hackat det, tills det dog och dess ull badade i dess eget blod. Lammet vältrade sig i sitt blod. Det var en skugga, men på den dagen på Golgata fanns där ett Lamm av denna jord, med det var Guds Lamm som höll på att dö – badade i sitt eget blod. Han blev sargad, piskad, slagen, man spottade på Honom, dängde till Honom, slog Honom i ansiktet och allt, och blodet droppade ner från Hans lockar. När Abels lamm dog, talade det i sin dödsstund ett språk som Abel inte kunde förstå. Det bräkte. Och när Guds Lamm dog den dagen på Golgata, talade Han ett språk som ingen förstod: ”Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?” Det var Guds Lamm, hackad i stycken, sargad. Han var det lamm som Abel hade i sinnet. Då han förstod, vad det innebar, att kvinnans säd hade utlovats. Han var den sten som Daniel såg ”huggas ut ur berget utan människohand”. Han var ”hjulet insatt i hjulet” för profeterna. Allt vad de skådade i förväg gick i uppfyllelse den dagen – den dagen på Golgata. Det införde den stora förändringen. Det knäckte Satans rygg.
När Jesus dog på Golgata den dagen, betalade Han inte blott priset för våra synder, utan Han betalade också priset för en väg och banade den, så att vi skulle kunna följa Honom. Ty vi är den fallne Adam som har blivit återlöst. Anden ledde den förste Adam genom den Ande som hade herraväldet över hela naturen. Så har vi – den andre Adam eller den jordiska människan – blivit återlösta av Kristus från och med den dagen på Golgata och är i stånd att följa Honom. När Han dog på Golgata, röjde Han en väg. Han gav upp andan, den Helige Ande, som sändes åter till jorden för att du och jag skulle leva av den. Det är vad Golgata betyder för oss i Hans efterföljelse.
Vad måste du och jag göra? Vi säger nu: ”Bra, jag uppskattar det. Det är mycket fint.” Men vi måste ta emot det. Och att ta emot det är att ta emot Hans person, Kristus, i våra hjärtan. Då är vi fria från synd. Därför har vi inga syndens bojor hängande på oss alls. Inför Gud är vi precis som om vi aldrig hade syndat.
Det fullkomliga offret gjorde oss fullkomliga. För Jesus sade: ”Varen I alltså fullkomliga, så som eder Himmelske Fader är fullkomlig.” Då återstår ingenting mer att göra, utan vi har gjorts fullkomliga i Guds åsyn. Det betalade priset för dig. Det avgjorde saken. Dina synder må vara scharlakansröda, så är de snövita. Röda som purpur, vita som ull. Då har du ingen synd. Du är fullkomligt syndfri. Vad du än må ha gjort eller vad du än gör, är du det oaktat syndfri. Så länge som du har tagit emot Jesus Kristus som din Frälsare, är dina synder förlåtna. Allt som är förlåtet är efterskänkt och glömt.
Vilken verkan har det då? Det skänker dig på det villkoret Hans Ande till att efterfölja Honom och handla så som Han gjorde till deras bästa som följer efter. Jesus var i all enkelhet en människa, den fullkomliga Människan. Han gav sitt liv och Han blev ett föredöme för dig. Jesus levde aldrig för sig själv. Han gav ut sitt liv för andra. Det är ett fullkomligt evigt liv. När du säger, att du går i kyrkan eller besöker församlingens möten och gör goda gärningar, så är det bra. Men när du lever ditt liv för dig själv, så har du inte evigt liv. Evigt liv är att leva för andra. Ni är söner; lev då inte för er själva, lev för andra. Lev för den där människan som hatar dig. Lev för de där människorna som skulle döda dig, om de kunde. Det är vad de gjorde åt Honom. De dödade Honom och Han dog för att frälsa dem. Det är det eviga livet. När du får det i ditt bröst, då står du ansikte mot ansikte med himmelen. Men du har offrat det du själv äger. Ge upp vad du har såsom ett får ger sin ull. Du blickar mot Golgata.
Jag hoppas det här hjälper dig att komma till en ställning… Det är vad alla människor bör göra – komma underfund med vad man är och vad som är ändamålet.
Församlingen kommer inte till möten bara för att spela musik och sjunga sånger. Församlingen är en plats för tillrättavisning. Domen börjar i Guds hus. Vi måste räkna oss såsom döda och såsom levande för Kristus. Då har Han banat vägen, så att vi må kunna offra oss själva åt Hans tjänst för att efterfölja Honom. Om vi följer Honom, så lever vi det liv som Han levde. Det är underbart.
Jesus sade, att Han en dag skulle skilja människorna så som fåren från getterna och Han skulle säga till getterna: ”Stå på vänstra sidan”, och till fåren: ”Stå på högra sidan.” Och Han sade till getterna: ”Gån bort ifrån mig, ty jag var hungrig och i gåven mig icke att äta. Jag var i fängelse och I besökten mig icke. Jag var naken och I klädden mig icke. Jag var törstig och I gåven mig icke att dricka. Jag var sjuk och I besökten mig icke. Gån alltså bort ifrån mig. ”Och till fåren sade Han: ”Jag var hungrig och I gåven mig att äta. Jag var naken och I klädden mig. Jag var sjuk och I skötten mig.”
Och märk väl, försumma inte att begripa det här. Behåll det här i ditt hjärta för alltid. Det gjordes så omedvetet. De människorna gör det inte för att fylla sin plikt. En man som ger dig ett eller annat därför att han bör göra det, han har en självisk inställning. Det borde vara ditt verkliga liv, dina sanna gärningar.
Det var så överraskande för dessa får, att de sade: ”Herre, när var Du hungrig och vi gåvo Dig mat? När var du naken och vi klädde Dig? När var Du törstig och vi gåvo Dig att dricka? När var Du sjuk och vi skötte om Dig?” Det skedde automatiskt – av kärlek. Det var helt enkelt deras liv, som levde i dem.
Gud, låt människorna förstå, vad Golgata har gjort för oss. Så automatiskt, så helt av sig själv: ”När var Du… Herre? Vi visste aldrig om det.”
Se vad Jesus vände sig om och sade, ”Allt vad ni har gjort för dessa, det har ni gjort mot mig. Ett osjälviskt liv, inte en baktanke, att inte tänka på det, utan du är så död inför denna världs ting och så levande i Kristus, och går så på vägen, att dessa ting bara är automatiska. Du gör det bara.
Icke så: ”Nu vill Herren, att jag skall göra det här.” Det är det inte. Du är helt enkelt en del av Honom. Hans Ande är i dig och du handlar på samma sätt som Han handlade. Fattar du det? ”Mången håller sin väg för den rätta, men på sistone leder den dock till döden.”
”Icke kommer var och en in i himmelriket, som säger till mig ‘Herre, Herre’, utan den som gör min Himmelske Faders vilja.” – helt enkelt av hjärtat, av fri vilja.
Nåväl, den dagen på Golgata betalade priset, så att vi skulle kunna vara sådana. Låt inte den högra handen veta vad den vänstra gör, och inte heller den vänstra handen veta vad den högra gör. Var så automatiskt död i Kristus, att du gör det i alla fall. Det är din natur, det är din karaktär. Du gör det i vilken händelse som helst. Det är helt enkelt livet som lever i dig. Du har helt och hållet underkastat dig den Anden, och den lever sitt liv i dig.
Kristus överlämnade sitt liv fullständigt åt Gud. Han gav ut sig själv som en allas tjänare åt folket. Han gav sitt liv av fri vilja. Han var inte tvungen att göra det. Han gjorde det inte missunnsamt. Han sade inte: ”Nu, bröder, skulle ni alla hysa höga tankar om mig, eftersom jag kommer för att dö för er.” Han sade aldrig ett ord om det. Han dog i alla fall. Därför att det var Gud i Honom. Det är Gud i dig, det är Gud i mig, som får oss att se på andra.
Fåren på den ena sidan. Ett av dem säger: ”Nåväl, Herre, jag har gjort det här och, Herre, jag har gjort det där.” Han sade: ”Gån bort ifrån mig, I ogärningsmän. Jag kände er ens aldrig.”
Förlåt mig, mina vänner i pingströrelsen. Jag är pingstvän, men mina vänner i pingstväckelsen har kommit till en punkt där man måste ha en massa musik i snabb takt, rytmiskt trummande av någon musikgrupp, klappande i händerna eller i tamburiner för att få alla att ropa ut. Det där är bara känslor. Man brukar låta musikkåren spela på vägen till slagfältet för att få folket i kampstämning. Jag tror på musik. Jag tror det är rätt att klappa i händerna, med jag tror på det som jag just sade. Det är alldeles sant. Vi borde ha det, men ni har lämnat det viktiga ogjort. Det självuppoffrande livet, som Gud lever i er, som av sig själv gör det som är rätt, därför att det är rätt – och ni fortsätter bara, tänker inte ens någonting om det, ni bara lever det. Se då upp – ni ser, vad som håller på att ske, ni är på farvägen. Det är vad Golgata innebär för er på farvägen – den banades den dagen för er.
Kom nu ihåg, att du inte kan vara till hälften get och till hälften får. De går inte att korsa. Det finns en massa människor som säger: ”Ja, vet du vad? Vi har en organisation i vår grupp. Vi hjälper fattiga. Vi gör det här.” Det är helt i sin ordning, men ni blåser i ert eget horn om den saken. Ni skall inte göra så. Given edra allmosor i hemlighet, sade Jesus. Det går alldeles av sig självt för er.
Det är inte konstigare än att gå och ta en klunk vatten. Du är törstig. Om din nästa är törstig, tänker du på honom också. Din nästas behov, du tänker på honom liksom på ditt eget behov, och du skall inte lägga märke till det, lev bara vidare.
Du kan alltså inte vara till hälften får och till hälften get. Om du säger: ”Vår kyrka, vår församling har en organisation. Vi ger åt de fattiga. Vi gör det här, gör det där, det ena och det andra. ”Om du har det utan det andra – Kristi liv inom dig – så gör du det helt förgäves. Paulus sade i första Korinterbrevet 13: ”Om jag gåve bort allt vad jag ägde till bröd åt de fattiga, ja, om jag offrade min kropp till att brännas upp, men icke hade kärlek, så vore detta mig till intet gagn. ”
Det här är nu hårt, men det är sanningen. Du måste komma till detta faktum. Inse, vad Golgata har gjort för dig. Vi ser på det och säger. ”Javisst, det är fint.” Det är inte fråga om det. Om Guds Son måste gå till Golgata för att korsfästas, så måste varje son som kommer gå till Golgata. Han måste också ha ett Golgata. du måste ha den dagen på Golgata. Jag måste ha den dagen på Golgata. Det avgör syndafrågan. Inte att skaka hand med predikanten, inte att skakas in i församlingen, inte att komma in genom ett rekommendationsbrev, inte genom sitt yrke, utan att komma in genom en födelse.
Kristus gav aldrig ett rekommendationsbrev. Han gav aldrig ett yrke. Han gav en födelse. På det sättet kommer vi in. Från och med det lever vi automatiskt ett kristet liv.
En sak till. Till hälften get, till hälften får; något sådant finns inte. Du är inte till hälften get och till hälften får, du är antingen en get eller ett får. Om du nu bara gör goda gärningar och tror dig kunna komma in genom det, då skulle det inte ha behövts någon dag på Golgata. Lagen föreskrev det. Men Han hade tagit på sig den dagen på Golgata för att införa detta – att vi inte kunde bli sådana församlingsmedlemmar, utan bli Guds söner och döttrar. Det är vad dagen på Golgata var. Det är vad den betydde för dig. Om du ville göra, följa och handla såsom Jesus…
Hur fick människorna sina synder förlåtna i Bibeln? Petrus besvarade den frågan på pingstdagen. Man frågade: ”Vad skall vi göra för att bli frälsta? Hur kan vi få allt det här som ni alla har fått?”
Han sade dem, vad de skulle göra: ”Gören alla bättring inför Gud och låten döpa eder i Jesu Kristi namn.” För vad? ”Till edra synders förlåtelse.” Där är de större gärningarna.
Hur många är villiga att gå till Golgata nu? Att se på vad Gud gjorde för er där och avstå från edra samfunds trossatser och förkunna evangelium. Halleluja. Det ligger i era händer nu. Vad ämnar ni göra med det? Varför? Bättring till syndernas förlåtelse i Hans namn skall predikas bland alla folk och först i Jerusalem.
Vad betyder Golgata för dig? Vad har den dagen gjort för dig? Har den proppat dig full med någon teologi? Har den gjort dig till en riktig kaxe eller har den gjort dig till en kristen? Skulden är sonad. Halleluja. Synderna är förlåtna. Tack, Jesus. Större gärningar än dessa skall ni göra. Ni ser, var behoven finns, inte sant? Större gärningar än dessa, att förlåta synder i Jesu Kristi namn. Men era dogmer, trossamfund och så vidare har bundit er nere på en nivå, där ni fortfarande flirtar med världen.
Säg mig någon man, säg mig någon kvinna, som kan komma till Golgata och försöka vara en stor person för att någon har sagt någonting… Säg mig, var du kan se rakt fram emot Golgata… Så är det… den dagen på Golgata. Hur kan du uppleva din dag på Golgata och komma därifrån som en stor kaxe? Hur kan du komma därifrån som en marionett för någon organisation för att predika av människor gjorda lärosatser? Varför kan det inte göra dig ödmjuk inför Guds Ord? Om du någonsin når dit, skall du komma ödmjuk därifrån. Hur kan du vilja vara en högt uppsatt person i ditt trossamfund med en fjäder i hatten, när Jesus Kristus, Guds Son, ödmjukade sig ända till en söndersargad kropp, till ett ansikte som man spottade på, ända till skam och vanära, då man klädde av Honom Hans kläder och korsfäste Honom inför världen, och Han försmådde skammen? Hur kan du gå till Golgata och komma därifrån i något avseende annorlunda än Han var? Skam, vanära. ”Nåväl”, säger du, ”de kommer att sparka ut mig.” Låt dem sparka. Upplev din dag på Golgata och Guds vilja skall ske i ditt liv. Låt mig säga det där en gång till. Upplev din dag på Golgata och Guds vilja skall ske i ditt liv. Låt oss bedja.
Herre, o Gud, tag oss alla upp till Golgata just nu. Låt oss komma bort från oss själva, Herre – från fruktan för människor, fruktan för vad någon annan skall säga. Än sen, hela världen hånskrattade ju åt Honom, gjorde Honom till ett åtlöje. Men Han var lydig till och med mot landets regeringsmakt och vi förstår, att när Satan slog denna jord, blev han dess härskare och myndighet. Han vittnade om detsamma inför vår Herre och sade: ”Dessa konungariken tillhör mig. Jag gör med dem vad jag vill.” Och vi förstår, att från den dagen till denna dag har denna värd under förbannelsen styrts av den som förbannade den. Men Gud, o Gud, vi tjänar ett konungarike som är fritt från förbannelse.
Vi är i denna världen, men vi är inte av denna världen. Vi har gått till Golgata. Vi har korsfäst oss själva med Guds rike för att bli Hans egna. Det betyder ingenting, vad världen säger, vi vandrar med Herrens föraktade få. Vi går vidare mot uppståndelsen och vi tror den är nära förestående, Herre, då vi skall väckas upp från de döda till ett rike som skall överta denna värd såsom Daniel såg det i förväg, och det krossade hela världen liksom till små agnar, och vinden förde bort det från sommaren trösklogar. Men stenen växte till ett stort berg, som uppfyllde jorden. Den stenen skall komma. O Gud, vi vill vara en del av den. Låt oss förneka oss själva, ta upp vårt kors dagligen, leva för Kristus, leva för andra, giv det, Herre.
Gud, tag oss till Golgata denna morgon, och om man säger, att vi är tokiga, om man säger, att vi har uppfattad Skrifterna på fel sätt, vad de än vill säga, Gud, de kan inte stå inför Guds anlete och säga, att det är fel. De kan inte skyla över sina synder med hjälp av Bibeln. Bibeln avslöjar deras synder, deras otro, deras önskan att vara populära, att göra som resten av hopen. Låt dem komma till Golgata denna morgon och börja i Jerusalem, eftersom bättring till syndernas förlåtelse i Hans namn skall predikas bland alla folk och först i Jerusalem. Låt dem taga samma korsfästelsens steg för att bli sargade och begabbade, hånade och benämnda allt som kan nämnas av religiösa överlöpare – splittrare av församlingar, alla öknamn man vill ge.
Må vi, Herre, denna morgon styra kosan tillsammans med Herrens föraktade få. Må vi vandra som apostlarna gjorde, aldrig vika av varken åt höger eller åt vänster och tjäna Gud av vårt hjärtas godhet.
Låt det ske, Fader. I Jesu Kristi, Guds Sons, namn. Amen.